Annons
Nyheter

Det lyfter inte riktigt

Det är förstås en lysande idé att sätta upp en fars i mars och låta musklerna i ansiktet öva sig på att le och skratta efter den svåra vintern. På lördagen var det premiär på Lita på mamma.
Nyheter • Publicerad 7 mars 2011
Sara Wåhlin spelar Harriet och Niklas Andersson och Björn Elmgren är två rivaler om samma kvinna.Foto: Filip Sjöfors

Det är förstås en lysande idé att sätta upp en fars i mars och låta musklerna i ansiktet öva sig på att le och skratta efter den svåra vintern. På lördagen var det premiär på Lita på mamma, en produktion från Humorarken som bygger på en grupp personer ur den lokala kretsen av folk som sysslar med scen, sång och teater.

Pjästexten är brittisk och som sådan av klassisk natur. Livets nödtorft kondenseras i de två storheterna sex och sprit och sedan kan vad som helst hända. Nu är det en smula komplicerat eftersom huvudrollen, en hålldam, har att foga ett hållbart schema med två herrar som inte bara betalar hennes lägenhet, utan går ut och in i den.

Annons

Scenen är byggd av Björn Elmgren. Han klarar sig med en enda dörr i själva handlingen, sedan finns det fler dörrar eftersom folk måste kunna försvinna någonstans. Han vinner att det inte blir så oändligt mycket smäll i dörrar.

Det är Harriet i Sara Wåhlins person som är centrum och lever på ett par besökande herrar. Pjäsen börjar påtagligt matt, på premiären med alltför låg talvolym. Det blir en lång, väldigt lång, första akt där alla komplikationer ska konstrueras och alla ska bli införstådda med vilken ställning den frånvarande mamman har (hon som dricker ur all spriten!). Sara Wåhlin, Niklas Andersson och Björn Elmgren har det tunga arbetet att lägga ut spåret och det ligger på marken. Det vill inte lyfta, det är för lite kläm i spelet. Å andra sidan kan man säga att det är sobert och balanserat, men den mentala miljön hör ju inte hemma i den avdelningen. Fast när Alexandra Psajd kommer farande från Nya Zeeland förbättras situationen påtagligt.

Det händer inte något riktigt skruvat förrän efter paus där det blir mer folk på scenen. Tobias Kandenäs har en liten roll och medan spelet trissar upp sig kommer efterhand både Lena Gruddpers-Ahl och Ciccie Jisborg in på scen och det blir betydligt mer teater än inledningen med allt svårregisserat snack.

Regissören Ola Hörling har försett gestalterna med ett utmärkt samspel och inte släppt greppet förrän allting fungerar perfekt. Hans personinstruktion är också förnämlig. Rollerna har klara profiler och aktörerna försvarar dem med gedigen känsla för deras egenheter rakt igenom spelet. Fysiskt var föreställningen briljant.

Här finns en hel del komik. Björn Elmgren gör lycka med sin stora kropp förvriden i ryggskott och Niklas Anderssons smärtor i det brutna benet kan inte betvivlas. Alexandra Psaid får sin flotta klänning bytt mot betydligt vulgärare plagg och förlorar trovärdighet när hon blir onödigt fånigt regisserad.

Flera av aktörerna är strålande bra sångare, men är inte lika noggranna med artikulation och tydlighet när de talar. Den som talar i särklass bäst är Lena Gruddpers-Ahl som har både klang och stringens. De önskemål man som publik kan ha kan säkert arbetas fram till kommande föreställningar.

Åke Svensson

Pjäs: Lita på mamma

Växjö teater

Produktion: Humorarken med Tobias Kandenäs och Björn Elmgren.

Text: John Chapman, Dave Freeman.

Regi: Ola Hörling.

Medverkande: Sara Wåhlin, Niklas Andersson, Björn Elmgren, Alexandra Psajd, Tobias Kandenäs, Lena Gruddpers-Ahl, ciccie Jisborg.

Anna Fritzén
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons