Ljuger med bravur

MED SHOWEN ”Vad skådar mitt norra öga?” har den lätt svartsynte norrbottniske komikern Ronny Eriksson gett sig ut på vägarna för att berätta berättelser som inte brukar höras. På lördagen var det Teaterbiografen Grand i Ljungby som fick besök och dagen efter kunde föreställningen beskådas i Alvesta Folkets Hus.

Med sig har han Benneth Fagerlund på klaviatur och Martin Tallström på gitarr med vilka han framför bluesiga och till ämnena passande visor mellan sina humoristiska monologer. Instrumenten till höger på scen är täckt av maskeringsnät och till vänster står ett oljefat och brinner för att skapa en känsla av norrländsk vildmark.

RONNY ERIKSSON må ha varit i gång redan med den första generationens stand up-komiker som kunde ses på tv i Släng dig i brunnen, men arbetar med sin humor i princip helt utan sexuella anspelningar och liknande plumpheter. Materialet är nästan alltid eftertänksamt och starkt humanistiskt. Perspektivet är färgat av den norrländska långsamheten och denna fungerar ofta som den humoristiska klangbotten mot vilken han ser på företeelser i resten av Sverige.

SHOWENS FÖRSTA timme ägnas åt minnen från uppväxten i en liten by i Norrbotten. ”Den var så liten att när man gått halvvägs genom den så var den slut”. Alla män jobbade i skogen och var stenhårda. Man får inte gråta i Norrbotten om det inte handlar om en vacker naturupplevelse eller liknande. Enda gången han såg sin far gråta var när de var ute och fiskade tillsammans och en vacker solnedgång rörde upp känslorna. När han frågade varför han grät svarade farsan, ”Det är bra att grina ibland för då slipper man pissa så mycket”. Hårt.

Den hårdaste hjälten i hemtrakterna var ändå Ove. Han skulle skyffla snö på taket och hade säkrat sig med en lina i bilens dragkrok. Hans mycket disträa hustru hade lovat att inte köra iväg medan han jobbade och det kom hon trots allt ihåg när hon fick bråttom efter ett telefonsamtal så hon fäste linan i en sparkstöttning i stället. Ove ramlade givetvis ner från taket och när hjälpen kom fram öppnade han ena ögat och sa, ”Dom som slår ihjäl sig, fy fan va ont de ska göra”.

SHOWENS ANDRA halva är mer politisk. Annie Lööf och Centern får sig en släng av sleven. ”Hon verkar tro att hon är en politikens Pippi Långstrump, men liknar mer den beskäftiga kompisen Annika”. Funderingar kring varför Centern över huvud taget finns luftas också. ”Bönderna har ju tagit slut”. Slutsatsen måste därför bli att Centern snarare är ett bondfångarparti i dag.

Att vi leker affär med allting nu för tiden då vård, skola, apotek och bilbesiktning privatiseras synas. Inom vården är man numera kund och i konsekvensens namn borde väl ambulansen då också kallas för kundvagn?

RONNY ERIKSSON tar tid på sig och man sugs in ­ i hans berättande. Likt de fyra legendariska bröderna från hans hemtrakter, som också avhandlas, är han en riktigt bra ljugare. En ljugare är inte samma sak som en lögnare utan i stället någon som berättar historier större än livet självt. Detta arv för Ronny Eriksson vidare med bravur under två mycket korta timmar om nu några sådana faktiskt existerar?

KLAS LUNDGREN