Mor och son ger en utmärkt teaterstund

Det finns ingenting som går upp mot en väl berättad historia. Torsdagens premiär på Regionteaterns nya ungdoms- och vuxenpjäs Min modiga mor var just en sådan berättelse.

Den är skriven av George Taobri, son till en kvinna som lyckades komma levande från en judetransport till Auschwitz. I föreställningen spelar sonen mot sin mor. Catherine Westling gör rollen som mor, Ludvig Fahlstedt spelar son. Det handlar med andra ord om en historia med verklig bakgrund.

Berättelsen pågår i en scenografi av Astrid Stenberg. Hon har byggt ett system av plattformar, alla i olika träslag. Där finns masurbjörk, gran, bok och så vidare. Det är intressant och medger tankarna att vandra i de olika miljöer som berättelsen utspelar sig i oavsett om det rör sig om ett bostadshus eller en godsfinka: ett vackert golv här, en trist brädvägg där.

Berättelsen börjar hemma i kvarteret i en stad i Ungern där judarna arresteras av pilkorsmän. Pilkorsarna var Ungerns fascistiska rörelse. Effektivt berättas om omslaget i grannarnas ögon och ord när det blir legitimt att ser ned på judar och visa det öppet. Det räcker med några ord för att få klart för sig hur det gick till när främmande personer flyttade in i lägenheten.

En dag arresteras mamman, men utan att bli ens förargad och hamnar efter en komisk förveckling på tåget till Auschwitz. Komiken är en väl mejslad drift med fascistisk metod: dum och farlig.

På vägen till utrotningslägret händer ett och annat, en del nog så påträngande. Mamman kommer tillbaka och kan berätta. Det är mest Ludvig Fahlstedt som har ordet, men med inpass, överskylningar och kompletteringar av mamman, Catherine Westling.

Regissören Ellen Lamm har byggt in en livskänsla så stark i det jordiska att det är som om himlen håller famnen öppen för mor och son där de håller på med sin rekonstruktion av vad som hände. Det innebär bland annat att orden är skulpterade, Ludvig Fahlstedt talar mycket väl och modulerar sin röst till många olika uttryck. Catherine Westling har som sagt en mindre mängd ord, men måste inte desto mindre tala med en hel del miner och åtbörder, hon reagerar hela tiden på berättelsen. Det blir ett prima samspel i ett tempo som hålls i strama tyglar. Berättelsen är hela tiden intensiv och engagerande. Det hela är, kort sagt, en bra för att inte säga utmärkt teaterstund.