Blur: 13

Nyheter • Publicerad 12 mars 1999

Efter att ha ritat med vaxkritor på Parklife och fyllt i målarboksfält med tuschpenna på The great escape, hände något i och med 1997 års självbetittlade album Blur. De färglada, ytliga tongångarna byttes mot halvfärdigt skisserade kol- och blyertsteckningar. Det lät egentligen som inget annat gruppen gjort, men var stämningsmässigt närmre gruppens andra album - det pastellkolorerade Modern life is rubbish, än någon av de två ovan nämnda plattorna. Britpopen befann sig slutligen skjuten i sank av sitt eget flaggskepp. 13 är det logiska resultatet till det Picassolika sökande efter enkelhet gruppen inledde i och med Blur. Musiken eftersträvar uppriktighet. De tankar och idéer som skisserades på förra albumet har bearbetas och resultatet är ett album fyllt av upptäckarglädje och experimentlust. Mycket körer, underliga gitarrljud och ekon. Förstaspåret Tender är en underbar (lyckligt) tillbakalutad sång om kärlek. Medan 1992, och kanske främst No distance left to run i sitt uppgivna lugn vrider om mitt inre. Damon Albarn vågar äntligen sjunga om livet på allvar. Avbrott i melankolin görs för upproriskt lo-fi rockande Bugman och flippade B.L.U.R.E.M.I. Omslagsbilden är tagen från en målning av gitarristen Graham Coxon. Olja eller akryl. Blur har blivit vuxna.

Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.