Jake & The Spitfires: Due West
Äntligen börjar det röra på sig när det gäller svensk alternativcountry.Det är främst tack vare Lundabolaget Ramblin¹ Records, med sitt kaxiga undernamn Lund Nashville Austin, som på kort tid släppt flera utmärkta svenska band. Det började i våras med bland andra Deeptone från Älmhult och Alimony.Nu kommer två nya plattor. Frågan är förstås om Jake & The Spitfires kan etiketteras som alternativcountry, men det spelar mindre roll. Det här är nämligen musik för de tuffa grabbarna och tjejerna som gärna sveper whisky och gillar sjuhelsickes röj i väl packade salonger där doften av svett och krutrök ligger tät.Honky tonk, hillbillie, rockabilly och vanlig hederlig rock serveras i en mycket skön blandning.Som sig bör finns det förstås mer mollstämda låtar som Blue Love eller den bedårande vackra Veterans Day. Gillar ni traditionell country gillar ni garanterat detta. Gillar ni John Fogerty eller liknande swampmusik är Jake & The Spitfires också ett fullgott alternativ.Ben rör sig på ett helt annat musikaliskt plan. Här är inspiratörerna en tidig Neil Young och The Band under sin rosa-huset-epok. Till skillnad från Jake & The Spitfires som varit med några år, är Ben från Helsingborg ett debutband. Vilket är mycket svårt att tro.
Det är inte ofta debutanter bjuder på en sådan mognad och det är därför kanske inte heller så konstigt att de redan agerat förband på Son Volts svenska spelningar.Ben gör tidlös musik. Stor melankolisk musik som sprungen ur den amerikanska prärien. Eller för den delen den svenska urskogen.
Plattan börjar knäckande bra med låtar som Vera, The Ride och Candyman. Men det blir faktiskt ännu bättre under resans gång. När spår sju och åtta Clarity och Tomorrow¹s on her way tonat ut står det fullkomligt klart att Ben har gjort den starkaste debuten sedan saligt avsomnade Popsicle, och det är några år sedan.
Därför känns det lite egendomligt när nästa låt följer. Det är nämligen plattans enda cover: Neil Youngs After the Goldrush. Då tänker jag bara: Skit i Youngs låtar! Ni skriver ju minst lika bra låtar själva, vilket avslutande Pick up the telephone och Cross over återigen bevisar.
