"Man kan inte vara lycklig utan att ha haft det jobbigt"

Me and My Army

Thank you god for sending demons

EMI Music

”Man kan inte vara lycklig utan att ha haft det jobbigt”. Så förklarar electroproducenten Andreas Kleerup titeln till hans och hans armés debutplatta. Men de orden skulle också kunna beskriva det genomgående soundet för de tretton spåren på Thank you god for sending demons. Lågmält, liksom tillbakadraget, men med en obeveklig styrka i grunden. Ungefär som en skiva producerad av någon som i ett tidigare liv lagt två miljoner kronor på kokain kan förväntas låta.

Episka, långsamma rockpoplåtar som mynnar ut i glittrande gitarrslingor, hela tiden med elektrobeatsen som tuggar pådrivande i bakgrunden. Konstanta stämmor pålagda på leadsången för en ännu bredare ljudbild. Som Bon Iver med en större orkester. Eller ”som skimret av en klassisk rocklåt du borde ha hört”, för att låna Joel Igor Hammad Magnussons ord, basist i den sexmannade armén.

Inledande instrumentala Anthem sticker dock ut, liksom ett stegrande intro till en Tom Cruise-film från åttiotalet. (Ett i allra högsta grad positivt omdöme). Avslutande, också den instrumental, I fought the law and I won urskiljer sig även i sin fantastiskt starka melodi och enkelhet. Första singeln, självbetitlade Me and My Army bör också nämnas som en av denna debuts höjdpunkter. En debut som knappast kommer få några dansgolv att gunga, men som förhoppningsvis kommer att rulla i mången filuppspelare och streamingapparat. Kleerup må ha andra orsaker att vara olycklig, men denna skiva bör absolut inte vara en.

Fanny Nilsson

PJ Harvey

Let England shake

Island/Universal

Kanske trodde du inte att PJ Harvey gjorde något som berörde längre?

Åh, så fel. Let England shake gör dig glad. Och bedrövad. Samtliga låtar handlar om våld, blod och död, med referenser till krig i historisk tid och precis här och nu. Om våra ”ärorika länder” och slagfälten som plöjs av soldaters fötter och vars frukt är de föräldralösa barnen. Till det musiken, skapad i samarbete med Mick Harvey (Bad Seeds) och John Parrish: stor, mörk, men också direkt och poppig. Falsettsång och mjuk autoharp (en slags cittra) möter råa gitarrer och samplade militärreveljer. Vi skakar, tillsammans med England och Polly Jean.

Helena Söderlundh

Neon Trees

Habits

Mercury

Amerikanska Neon Trees består av fyra karaktärslösa mormoner. De bleka The Killers-kopiorna är ännu ett band i mängden av gymnasiala mesrocka-re med arenakomplex. Det är glatt och obotligt intetsägande. Texterna är fjortis och åtta av de tio melodierna låter incestuöst lika varandra. Jag finner en utstickande snygg frasering av Tyler Glenn i låten Farther Down där han sjunger I’m a mistake faking truth for liars balloons. Just då, i den meningen, glimtar någon slags avlägsen Broken Social Scene-likhet fram ur den annars överväldigande 30 Seconds To Mars-fasaden.

Hateff Mousaviyan

Drive-by Truckers

Go-Go Boots

Play it again Sam/Border

Ett av de mest sympatiska Southern rock-banden i USA släpper sitt nionde studioalbum. Det är låtar som blev över efter förra årets The big to-do. Denna gång har de tre skitiga elgitarrerna tonats ner avsevärt. Frontmannen Patterson Hood har nämligen försökt återskapa musiken från Muscle -Shoals-studion, där hans pappa David Hood var legendarisk basist. De som vanligt briljanta historierna, mestadels om outsiders och missförstådda småstadsmänniskor, får plötsligt en tydligare inramning i form av pop, country, soul och gospeltoner. Mjukare, hjärtligare och själfullare än på länge.

Anders Tapola

Helena Josefsson

Kyss mej

Elevator/EMI

När jag lyssnar på Helena Josefssons andra album, det första på svenska, känns det först väldigt ... avigt. Barnsligt och alltför tunt. Men här finns något. Den väna rösten, som vi hört både bakom Per Gessle och i bandet Sandy Mouche, sjunger om vardagen som om den vore en saga, men också om att ”banka skiten ur sig själv”. Tillsammans med Christoffer Lundquist har Helena Josefsson gjort elektronisk, maskinell popmusik med väldigt mycket hjärta. Det naiva draget både stör och berör. Men utan det hade Kyss mej inte varit lika intressant.

Helena Söderlundh

Andreas Mattsson

Kick death’s ass

Razzia

Jag är gärna med och kickar death’s ass. Även om jag inte visste att det var så här det lät att göra det: Eftertänksam röst över akustisk gitarr och piano-klink. Mognare än första soloplattan, Lawlessness of the ruling classes från 2006. Första låten är helt instrumental. Sedan följer en mjuk resa som musikaliskt blickar tillbaka på både Popsicle och Sweet Chariots. För Andreas Mattsson har i sin röst och i sina harmonier ett helt eget signum. Det låter Andreas Mattsson hur han än klär in musiken. Den här gången blev det inåtvänt, vuxet och kanske i avsaknad av en hit. Men likväl är det väldigt bra.

Helena Söderlundh

The Eighties Matchbox B-Line Disaster

Blood & Fire

Black Records

The Eighties Matchbox B-Line Disaster bildades 1999 och har släppt två plattor före den nu aktuella Blood & Fire som också föregåtts av två medlemsbyten. Gruppen har ett ganska eget sound som kombinerar ganska skramlig rock’ n’roll med en allestädes närvarande goth-liknande infallsvinkel. Det låter roligare i teorin än det är i verkligheten och även om en hel del av låtarna i grunden är ganska trivsamma som de melodistarka Love Turns To Hate och So Long Good Night så blir slutresultatet ändå inte speciellt njutbart. Den spöklika ansatsen förtas tyvärr av det alltför skramliga framförandet.

Klas Lundgren

Bright eyes

People’s Key

Universal

För snart fyra år sedan lade frontmannen Conor Oberst sitt band Bright Eyes på is för att jobba med musik på annat håll. Uppehållet resulterade i hyllade skivor både med bandet Conor Oberst and The Mystic Valley Band och supergruppen Monster of Folk, med bland annat M Ward. I år har Oberst hittat tillbaka till Bright Eyes och det ryktas om att People’s Key kommer att bli bandets sista släpp. Och det är ett fulländat farväl redan från första låten.

Genom hela skivan löper en monolog där en berättarröst talar om allt från rymdvarelser till samhällsproblem. Trots att en stor del av skivan består av denna monolog så är det något i den som snarare fascinerar än tråkar ut. Vart Obesrt vill ta bandet på People’s key är som tydligast i Haile Selassie och A Machine Spiritual (in the People’s key). Skivan har en religiös underton och är inspirerad av Rastafari, en religiös riktning som Conor enligt honom själv länge intresserat sig för.

På albumet visar Bright Eyes att de har lämnat sina ostämda gitarrer och ångestskri bakom sig och ersatt dem med keyboards och andra elektroniska element. Men Conor Oberst finns kvar med sin darrande stämma och sina välskrivna låttexter. Det blir tydligast i Shell Games och Beginner’s Mind, som hade platsat på vartenda ett av Bright Eyes tidigare album.

Irena Pozar

Painbox

The Night

Wild Chance Music

Basunerar någon ut att The Night är i närheten av ett instrumentalt genidrag skulle det bara ha varit halvfel. Det är väldigt bra, men stundtals enformigt. Magiskt äro sjätte spåret Ambient One, det är Explosions In The Sky-grymt. Ljudbilden sprudlar av lantlig magi framförd med en unik touch. På Traces tydliggörs bandets styrka – den klädsamma friktionen mellan stråkdrag och inslagen av synthpoppig lo-fi vinkar adjö till potentiellt groende tankar om tråkig sångerska. Helheten värmer av egenhet. Drömska Paintbox rymmer och visar upp ett brett register av influenser. Missa inte det här!

Hateff Mousaviyan

Triakel

Ulrikas Minne,Visor från Frostviken

Triakel Records

Gården där vissångerskan Ulrika Lindholm (1886–1977) växte upp var en samlingsplats för resande och många som övernattade sjöng visor. Triakels femte skiva bjuder på några av dem. Tramporgel och fiol skapar en ofta vemodig inramning. Texternas ålderdomliga språk är förstås ofrånkomligt och onekligen en smakfråga. Musikens ofta lågmälda ton gör också att ett rakare och mer dämpat framförande av texterna kanske varit att föredra. Mest för de redan invigda.

Ola Claesson

September

Love CPR

Catchy tunes

Petra Marklund alias September, är numera en etablerad artist i Sverige och är på god väg att bli det även utomlands. Hon har placeringar på flera prestigefyllda topplistor runtom i världen, bland annat en förs-ta plats på Billboard Hot Dance Airplay med Bronski Beat-covern Cry for you.

Sitt genomslag i den för denna genre ack så åtråvärda tv-soffan fick hon i höstas när hon med gubben, tönten, tanten, teddy-björnen, gangsta’n och kosmoskantorn åt mat och tolkade varandras musik i Så mycket bättre på TV4. Det var här hon gjorde Petters Mikrofonkåt som blev en hit och skivans solklara ledmotiv.

Albumet präglas av ett par tre låtar som håller hög kvalitet och definitivt kommer att spelas flitigt ända in i augusti. Resten är tyvärr intetsägande utfyllnad.

Hennes starkaste kort är den raspiga och sensuella rösten. Flera väl valda meningar stönas fram vilket lär attrahera musikkonsumenter utöver de ciderdrickande flickgängen.

Tempot på skivan är konstant högt förutom några sällsamma ballader vilka känns riktigt malplacé. De 19 spåren inklusive fyra från Så mycket bättre är på tok för många. Det finns inget klister, inget bindemedel utan allt svävar i luften och kommer att fortsätta göra så allteftersom låtarna spelas sönder på de kommersiella radiokanalerna.

Johan Kristensson

Alice in videoland

A million thoughts and they’re all about you

Sound Pollution

A million thoughts and they’re all about you är inte lika punkig som föregångaren She’s a machine och tomrummet tycks ha fyllts med energisk electro och släpiga texter. Toril Lundqvist och hennes band tappar nämligen otaliga stilpoäng på just texterna. Kanske kan väletablerade artister med fördel sätta en dirty knorr på sina texter. Men när den ena skamliga textraden avlöser den andra framstår Alice in Videoland som tjatiga och desperata. Punk är en bättre väg mot succé än porr. Bortsett från detta är albumet ett energiknippe utan dess like och man kan föreställa sig hur fartfylld konserten på Kafe Deluxe 19/2 kommer att bli.

Louice Petersson