Neil Diamond

Det är bra när fördomar kommer på skam, även när det gäller ens egna. Jag har alltid sett amerikanen Neil Diamond som en tråkmåns, en artist som förvisso varit framgångsrik men som inte haft något att säga. Med den synen på Diamond har åren passerat utan att jag brytt mig om att lyssna så mycket på honom. Inte förrän nu.

Den här skivan är en prima överraskning för mig. Det är musik som är känslorik och meningsfull, snyggt arrangerad och med säker och något vemodsfylld sång. Diamond har själv skrivit allt material och det är låtar som verkligen är bra.

En skiva som jag aldrig trott Diamond skulle kunna göra. Men så har han också haft hjälp av producenten Rick Rubin. Denne Rubin är mannen som tidigt populariserade hiphopen genom att producera plattor med Beastie Boys, Run DMC och Public Enemy. Han producerade även ett av hårdrockens mest monumentala verk, Reign in blood med Slayer.

Men mest känd är Rick Rubin för att ha tagit tillbaka Johnny Cash till hitlistorna genom klassiska skivan American recordings 1994.

Rubins recept för gamla musikstötar är enkel: skala av arrangemangen och sätt mikrofonen nära artistens mun. Det gjorde han med Cash och det har han gjort nu med Diamond.

Resultatet är som sagt lysande. Jag är som ni förstår inte den person som kan säga om detta är 65-årige Neil Diamonds bästa platta. Men en sak kan jag säga: lyssna på 12 songs.