Nya skivor 16/6

ARISTOCRAT JR.

Silver river

(Eget)

3/5

En driven rytmsektion, en ihärdig fiol och krispiga akustiska gitarrer ramar in Växjötrion Aristocrat Jr.s debut-ep. Det är pop, men också country, indie, rock och framför allt en stor dos folkmusik. I sina bästa stunder som en lyckad korsning av Calexico och Midlake. Henrik Karlsson, Andreas Johansson och Linnea Jonsson vill ge oss känslan att vi kliver på ett tåg i första låten och reser fram mot avslutande Silver river. En trivsam resa, välproducerad och med ovanligt välskrivna låtar för att vara ett debutband.

HELENA SÖDERLUNDH

CHEMICAL BROTHERS

Further

(Emi)

5/5

Det dröjer sju minuter innan dansbeatet kommer. Under den tiden hinner jag tänka på hur länge det är sedan Chemical Brothers och Exit Planet Dust var det hippaste nya, hur den fick oss som annars inte har mycket till övers för dansmusik, att glänta på dörren till en ny värld.

När jag nu frågar kollegor om de vill recensera Chemical Brothers nya möts jag av fnysningar. De fem senaste av bandets sex album har toppat den brittiska topplistan och den exklusiva strålglansen kring namnet har mattats.

Men relevansen i Tom Rowlands och Ed Simons nya musik ligger i att den bygger på att de kan regelboken och historien. I motsats till rådande postmodernism som blandar slumpartat och historielöst.

24 minuter tar det innan det första distade ackordet exploderar och Further återanknyter till det som tydligast är Chemical Brothers särart, elektrobeatens melodiösa och analoga kontrapunkter. Albumet är också, i ett större perspektiv, en återanknytning till elektronikans krautrötter. Och, påtagligt på ett nytt sätt, till den epok då rockmusiken övergav standardformen, den psykedeliska revolutionen.

Further är ett flöde, på samma gång drömskt och noisigt, där man hela tiden känner att man är på väg någonstans, om det nu är med en sputnik ut i rymden eller guppandes på den stora oceanen. Dansmusik för fantasin.

BO STRÖBERG

DAVID'S ANGELS

Substar

(KOPASETIC)

4/5

Mestadels stilla, reflekterande och vacker musik av en kvartett som med Substar gör debut i skivbranschen. Medlemmar är Sofie Norling sång, Maggi Olin klaviatur, David Carlsson bas och Michala Østergaard-Nielsen trummor. En klockren röst möter ett stämningsfullt elpianospel , kompletteras med en sökande bas och effektivt men ganska glest trumspel. Till ljudbilden hör också en elförstärkt trumpet som hanteras av Ingrid Jensen. Sofie Norlings sång spänner över skilda stilar, man kan höra spår av både Ella Fitzgerald, Sidsel Endresen och Nico men mest är hon sig själv. Sofie har också skrivit fem av de åtta låtarna. Fina melodier och texter som tål att höras mer än en gång.

PO ÅSTRAND

DEVO

Something for Everybody

(Warner)

3/5

Devo (The De-evolution Band) från Ohio har inspirerat många med sin rymdknasiga electro-punk-syntpop under 80-talet. Nu är de tillbaka efter 20 års tystnad, och det låter ungefär som förr. Rymdoverallerna är på, dansbeaten sitter klockrent och texterna är lika konstiga framtidsskildringar med en salig blandning av raketer och cheeseburgare. Teddybears har definitivt hämtat inspiration härifrån. Och båda banden har det gemensamt att det är kul, det svänger och det passar alldeles förträffligt till Fotbolls-VM.

ANDERS TAPOLA

THE DRUMS

The Drums

(Moshi Moshi/Bonnier Amigo)

3/5

Hade jag varit 17 år hade jag älskat det här. Förbehållslöst. De fyra Brooklynbornas allt är möjligt-attityd, deras sneda luggar, deras stora kärlek till brittisk, melodiös postpunk – allt från Orange juice till Joy division – och samtida svensk pop som The Tough alliance och Embassy. The Drums lyckas också omsätta sina influenser i 12 oemotståndliga, omedelbara, oklanderliga poplåtar som får sommaren att bli den soligaste sedan Beach boys dagar. Åtminstone teoretiskt. För hur stilistiskt säkra de än är så lyckas de inte övertyga mig om att det finns något eget och speciellt och intressant bakom den perfekta ytan.

ANDREAS WESTERGREN

ED HARCOURT

Lustre

(Piano Wolf/Playground)

3/5

Han fyller snart 33. Har blivit pappa. Och har på sätt och vis hittat tillbaka till kärnan i sin musik. Till de där rökigt romantiska pianoskrönorna som slog oss med häpnad när seklet var ungt (minns ni Apple of my eye?). Bara att det låter vuxnare nu. Ed Harcourt bjuder in oss i sin nya värld av både lycka och rädsla, säger "the fears of a father don't scare me" och "it's not easy to be happy and get away with it". Man kunde tro att Ed Harcourts känsla för melodier gått förlorad någonstans i ett ofokuserat 00-tal, men då och då glimrar det faktiskt till på Lustre, både i poppärlor och svulstiga pianovalser.

HELENA SÖDERLUNDH

MARTIN LORENTZON

Popville

(Rödöga/Border)

3/5

Martin Lorentzson var tidigare sångare i popcountry-gruppen Deeptone från Älmhult. Det här är hans andra soloalbum efter debuten Mellan molnen som kom ut 2008, som jag tyvärr missade.

Popville rivstartar med oemotståndligt soul-poppiga Ge mig mitt en glas. Sedan vet jag inte riktigt vad som händer, mer än att det blir lite lugnare, lite vardagligare och samtidigt väldigt personligt. Peter LeMarc är definitivt en inspirationskälla, men det finns också något annat som är svårt att sätta fingret på. Nya svenska intressanta storytellers är numera ganska svåra att hitta. Martin Lorentzson är ett undantag. Det är nedtonade vardagstoner med substans, kanske mest riktad till medelålders män och kvinnor i sina bästa år. Det har jag absolut inga problem med, tvärtom. Dessutom är det snyggt producerat av Amir Aly.

ANDERS TAPOLA

MOTHERLODE

Tomorrow Never Comes

(Bold Stroke Records)

3/5

Örebrobandet Motherlode har låtit det ta den tid som behövts för att få klart sin andra platta Tomorrow Never Comes. Debuten The Sanctuary kom redan 1986. Bandet rör sig i de mer melodiösare hårdrocksmarkerna och detta lyckas de stundtals riktigt bra med. Crying har en refräng som hade platsat på vilken Alice In Chains-platta som helst, Ice Cream Man går utanför den gängse hårdrocken med spännande resultat och I Don’t Know har klara radiokvaliteter. Det spretar i och för sig lite och de hårdare låtarna fungerar inte riktigt lika bra även om mycket på denna comeback måste räknas som mer än godkänt.

KLAS LUNDGREN

OSKAR LINNROS

Vilja bli

(Universal)

4/5

Juni 2010 ville ha just det här. Och Oskar Linnros ger oss det. Han plockar upp soulpopen som legat och grott i vår folksjäl sedan Orup och Mauro Scocco. Han tar stråkarna från Jens Lekman och Montt Mardié, blåset från Fibes, oh Fibes!, hjärtat från Håkan Hellström, de klippta beatsen och drivet från sitt eget Snook, lägger till sin egen karisma, vassa penna och stjärnpotential, och ger oss ett sommarsoundtrack värt namnet.

En skiva som spänner från svensk mollig folkvisa till uttalad sexighet. Och känns sammanhållen. Plötsligt känns det helt logiskt att gå från "ta av dig din truckerkeps" till "jag svär att jag aldrig blir 25 igen".

HELENA SÖDERLUNDH

OUR PARK

If Not For You

(HOOB)

4/5

Our Park är ett sidoprojekt där tre av den svenska västkustjazzens främsta företrädare tillåter sig att jamma loss inom ganska vida ramar. Pianisten Fabian Kallerdahl spelar som vanligt både lätt och luftigt och intensivt frenetiskt, och trummisen Chris Montgomery bygger tillsammans med basisten Victor Furbacken upp ett skönt sommarlätt groove som ger musiken ett behagligt driv. Precis som på Kallerdahls övriga plattor finns här några överraskande covers. Denna gång Joe Zawinuls “Black Market” och kanske mer oväntat Bob Dylans ”Dont Think Twice, It’s Allright” och ”If Not For You”. Klassiska låtar som trion ger helt nya dimensioner.

MAGNUS NILSSON

RATATAT

LP4

(XL recordings/Playground)

3/5

Brooklyn-duon Ratatat har turnerat med Björk, med Daft Punk, Franz Ferdinand och The Killers. Hade de bara varit förband till Vivaldi och Thin Lizzy också så hade det fullständigt ringat in deras musik. Trots deras spretiga influenser så lyckas de hyggligt med att transportera det hela till dansgolvet, ett inte helt konventionellt dansgolv förvisso, men ändå. Det lekfulla infallen, de knasiga ljuden och samplingarna lotsas stadigt framåt av funkiga beats och böljande basgångar. Det är lite som ett tropiskt, svettigt disco – om en hårdockande laptop-nörd hade fått skapa det.

ANDREAS WESTERGREN

ROBYN

Body talk pt 1

(Konichiwa Records/EMI)

3/5

Det är fem år sedan senaste plattan, Robyn kom. Och Body talk pt 1 är inte en riktigt lika klockren skiva. Monsterhiten Dancing on my own lovade gott och väl. Men riktigt hela vägen håller det tyvärr inte.

När Robyn släpptes för fem år sedan var den överfylld av svängig electropop. Det var soul och r'n'b i en blippig tappning. Jag kan fortfarande plocka fram singelhiten Be mine! och svänga i min ensamhet. Robyn är en platta som håller i evighet kan det kännas som ibland.

Med Robyn fastslog hon sin ställning som en av musiksveriges och kanske till och med världens största.

Tanken med Body talk pt 1 är att det ska komma tre skivor under året, detta är alltså första delen. Och det är precis så det låter. Som att vi är med i en process, att lyssna på Body talk pt 1 är som att lyssna på en lista med inspelningar där det sista urvalet ska göras. Och det är på många sätt charmigt, och jag längtar efter de andra två delarna. Men riktigt bra blir det inte, dock funkar det relativt perfekt fram till de tre sista låtarna.

Dancing on my own är alltså första singeln som läckte ut för ett bra tag sedan, och den har allt man kan begära av en poplåt. Den underliggande melankolin, den bitska texten och den fina blandningen av elektroniskt blipp och souligt sväng.

Och både Dancehall queen och Cry when you get older är samma andas barn. Men sedan går det utför. Den märkliga Röyksopplåten är ett stort mysterium.

Och vad Jag vet en dejlig rosa överhuvudtaget gör på skivan undrar jag.

Så tyvärr är Body talk pt1 lite för ojämn för att få ett toppbetyg, men den lovar gott och förhoppningsvis kommer alla tre skivorna bilda en magisk helhet.

TUVA KLINTHÄLL

THE SCHOOL

Loveless unbeliever

(Elefant/Border)

1/5

Med jämna mellanrum har inflytandet från 1960-talets "girl groups" – Shangri-Las, Ronettes, Shirelles – gjort sig påmint i indiepopen.

I slutet av 1980-talet hade vi Darling Buds, Flatmates och de kommersiellt mest framgångsrika Primitives. Tio år senare var det Camera Obscura och här kommer nu The School.

Sött och gulligt är ledorden för debutalbumets tretton låtar. Det är Phil Spector-anspelande stråkar, klockspel, doakörer, handklapp och tamburiner med eko. Men så formattroget och antiseptiskt att det närmar sig muzak. Helt utan de bra tweebandens värme och glimt i ögat.

BO STRÖBERG

TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS

Mojo

(Reprise/Warner)

3/5

1976 skaffade jag en ep där en ung amerikansk talang sjöng American Girl. Han hette Tom Petty och hade ett band vid namn The Heartbreakers, och sedan den dagen har jag följt honom. Nu är det åtta år sedan de hördes av sist på skiva. Mojo är en bluesbaserad hyllning till den amerikanska rocktraditionen. Mycket sydstatstoner blandat med country och Muddy Waters-blues. Tom Petty har själv testat de 14 låtarna i bilen, och det är en alldeles utmärkt bilåkar-skiva. Jag reagerar inte ens på reggae-takterna i Don't pull me over. Det känns alldeles naturligt. Det känns också att bandet haft kul när de jammat i studion.

ANDERS TAPOLA

WAHLSTRÖMS

Vårt älskade 80-tal

(Lionheart)

3/5

80-talet var decenniet när både Sverige och Norge vann Eurovision Song Contest.

Det återspeglar sig också på Wahlströms nya skivsläpp där bandet har tagit med både Herreys Diggi-Loo Diggi-Ley från 1984 och Bobbysocks La Det Swinge från 1985.

Det är låtar som numera inte spelas så ofta men som många fortfarande kommer ihåg.

Det gäller också för merparten av de andra 80-talshittarna där Wahlströms gör en riktigt bra version av Per Gessles It must have been love som Ingela "Pling" Forsman i sin svenska version har döpt till När kärleken föds.

Ted och Kenneth Gärdestad-klassikern Jag vill ha en egen måne känns också fräsch.

BERNE PERSSON

WATAIN

Lawless Darkness

(Seasons Of Mist)

4/5

De svenska svartmetallarna i Watain gör anspråk på att vara äkta vara och inget på nya och fjärde given säger emot detta. Det är rått och skitigt, samtidigt som det ibland ges utrymme för nästan insmickrande gitarrslingor i den massiva och organiska ljudbilden. Lawless Darkness är inget jättesteg jämfört med föregångaren Sworn To The Dark (2007) utan snarare en mer än värdig uppföljare i den utpekade riktningen. Det är konsekvent black metal som även innefattar andra mer traditionella influenser för visst låter det Metallica och The Call Of Ktulu i slutet av Kiss Of Death? Bra är det i alla fall.

KLAS LUNDGREN