Olle Ljungström: En apa som liknar dig

Nyheter • Publicerad 18 mars 2000

Unge herr Olof Ljungström vill inte bli stur. Klockans visare snurrar runt urtavlan men mors lilla Olle åldras inte nämnvärt. Han blir snarare yngre.

Vägen från tunga amerikanska influenser med stark förankring till söderns country sockrad med svensk vistradition till relativt storslagna melodier med klara brittiska förtecken, borde vara lång och krokig men Olle Ljungström har gått den på bara några år. Nya skivans titelspår är en Manic Street Preachers-kusin som visserligen fångar lyssnaren i ett välformat nät men inte lämnar särskilt mycket över åt fantasin. Resten av plattan håller, kanske glädjande nog, inte samma tempo utan man känner ganska omedelbart igen sin Olle, den ljusa, osäkra rösten och de träffsäkra texterna. På förra skivan sörjde han sin far, nu är han bara uppriktigt trött på allt. Hopplösheten och tristessen är genomgående teman som i sista spåret kulminerar med tonårsobstinata gitarroljud och Olles förkunnande att han är ²ung och kåt². Det sägs att man är så gammal ellerUNGsom man känner sig. I fallet Olle Ljungström verkar det vara dagens sanning.

Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.