Pet Shop Boys: Nightlife
Jag känner en pojke som envetet påstår att Pet Shop Boys är viktigare, och bättre än, Beatles. Att deras egentligen ganska enkla pop borde högaktas mer än den faktiskt gör då de kommer att ha väldigt stor betydelse i framtiden. Och jag är faktiskt böjd att hålla med.
Det kommer alltid finnas personer som ropar synthpop och gaydisco och vad du vill. Det kommer alltid att finnas en stor misstro till Neil Tennant och Chris Lowes musik, hur stora de än må vara. Antingen älskar man Pet Shop Boys. Eller så avskyr man dem verkligen, skrattar dem rakt upp i ansiktet.
Det är dock ganska svårt att hånskratta åt Nightlife. Än en gång bevisar de båda britterna att de aldrig någonsin ger upp. Det är sockersöta arrangemang varvat med suggestiva stråkar och körer. Lyckliga dansgolvsplågor tillsammans med outgrundligt bittra stycken. Plattans verkliga höjdpunkt, singeln New York City boy är tio år yngre lillebror till PSB:s absolut bästa låt någonsin, Being boring.
I New York är livet ungefär lika enkelt och genialt som Tennant/Lowes arrangemang och det är tryggt att veta att de alltid har något nytt att komma med. De blir aldrig för gamla utan åldras snarare precis som ett fint vin. Föga förvånande har Chris Lowe aldrig varit snyggare än på konvolutbilderna till Nightlife. Pet Shop Boys blir aldrig för gamla, det visar de gång efter gång och nu har de gjort det igen.
