Annons
Nyheter

Skivor 120131

Lana Del Ray:s cd born to die får tre granar av Smålandspostens recencent. Av veckans recensensioner får All the Saints, Musette, Glenn Hughes och Avatar fyra granar av fem.
Nyheter • Publicerad 1 februari 2012
Foto: 
Foto: 
Foto: 

LANA DEL REY

Born to die

Annons

Polydor/Universal

3/5

Singeln Video games har visats över 23 miljoner gånger på Youtube sedan den lades upp i augusti. 23 miljoner.

Men det som till en början var en enad hajp av denna "gangsta Nancy Sinatra", förvandlades snart till ett ilsket näthat.

Besvikelsen var monumental över att Lana Del Rey, eller Elizabeth Grant som hon heter, var fejk. En genomkommersialiserad skivbolagsprodukt. Inte alls den förvirrade, destruktiva stjärnan med sprängfyllda läppar som lika gärna som att bli hyllad artist hade kunnat sluta i matoset i en för trång husvagn med en man som kom hem mellan raparna på senaste ölen.

Det gamla Hollywood, de arbetarromantiska 50-talsidealen, Roy Orbison och James Dean, ger man sig inte på ostraffat. Ska man göra anspråk på den världen är ingenting viktigare än att vara "äkta".

Med det sagt, kan man konstatera att den mediala utvecklingen kring Lana Del Rey bara har spelat henne i händerna.

23 miljoner visningar. Helt rättvist dessutom. För Video games är en fantastisk låt. Även om Elizabeth Grant bara är en ganska vanlig tjej som vill bli känd.

Hennes sömndruckna röst, pianot, melodin som knappt har styrfart. Och så avgrunden som hela tiden lurar runt hörnet. Episkt. Och sparksmakat.

Låten Blue jeans är i samma uppdaterade 50-talsromantiska anda. Som Chris Isaaks Wicked games, fast på en fallfärdig trailerpark istället för på en beach tillsammans med Helena Christensen.

Annons

De släpiga r?n?b och hiphopbeatsen, stråkarna och melodierna som är självklara evergreens visar sig även i titelspåret. Och i viss mån i Off to the races.

Men sen bryts förtrollningen. Den amerikanska drömmen tvärstannar. Samspelet mellan vintage-sommarklänningarna och det modernt urbana blir platt och vilset. Och när Lana Del Rey försöker sig på något som ska föreställa rap i National anthem är jag nästan beredd att ansluta mig till nätmobben.

Men ingen kan ta ifrån henne - och hennes eventuella marknadschef, stylist och pr-konsult - att de har lyckats leverera åtminstone en trio perfekt paketerade låtar.

ANDREAS WESTERGREN

MUSETTE

Drape me in velvet

(Häpna)

4/5

Ni vet de där ofta lite kortare konstiga låtarna som finns på vissa skivor? Hela den här skivan består av sådana. Kassett- och rullband från femtio- och sextiotal har kommit till heders och nya ljud och instrument spelades in över de gamla. Musiken är en instrumental och drömsk blandning av stumfilm, exotisk easy listening och fransk chason. Det luktar stängt tivoli och popcorn och den lilla trumpeten letar efter sina föräldrar i ett avsnitt av ett svenskt Twin Peaks. Joel Danell har skapat filmmusik till en film som inte finns och nu finns den dessutom inte på skiva så att alla kan se. Blunda.

OLA CLAESSON

Annons

OF MONTREAL

Paralytic Stalks

(POLYVINYL)

2/5

Ljuden studsar från vägg till vägg, som under någon sorts psykadelisk rymdpingis. Det är mer oklart än någonsin vart Kevin Barnes vill styra sin hipstervätande skuta. Särskilt bra låter det aldrig. Of Montreal sätter fälleben på sig själva oftare än inte. Det som skulle kunna bli riktigt spännande melodier fastnar alltid i en funkig oreda. Och man formligen hör självbelåtenheten ta ett bloss när Barnes uttrycker sig på ett sätt han själv är nöjd med. Det halvfärdiga som genomsyrar hela albumet är högst ocharmigt och räcker tyvärr inte längre än såhär.

HATEFF MOUSAVIYAN

PROFESSOR GREEN

At your inconvenience

(EMI)

3/5

Annons

Brittiske Professor Green gör en emotionell uppföljare på debutplattan. Hans trassliga uppväxt avhandlas (förmodligen även bearbetas) i flera låtar. Forever falling berör ensamhet, Read all about it är dedikerad till hans avlidne far och efter flera dystra minnen konstateras "you can choose your friends but you can't choose your family". Ljudmässigt kan man ana både The Streets och Eminem. Du har kaxiga D.P.M.O men samtidigt vackra balladen Astronaut. Det är alltså skiftande, lite som Engelsk konfekt fast på skiva istället för i påse. Flera kvinnliga gästartister tillåts tyvärr för mycket refrängutrymme och berövar låtarna på integritet.

LOUICE PETERSSON

MARIBEL

Reveries

(SPLENDOUR)

2/5

Ännu ett fall där ingredienserna var för sig är bättre än själva produkten. Trots blandningen av manlig/kvinnlig-sång, enklare shoegaze och subtil drömpop blir det mest ett artsy jaha i slutändan. Och då är inte ens tänjandet mot film noir och sädiga källartillhåll nämnt. De grovdistade gitarrljuden är inget vidare och man kan samtidigt höra hur det vokala verkligen torrjuckar mot mickstativet under de svåra luggarna. Jag har problem med att ta till mig norska Maribel. Det är typ den ljudliga reinkarnationen av Jim Jarmusch terapistunder. Väldigt klaustro.

HATEFF MOUSAVIYAN

MELLOW DRAMATIC AVENUE

Transmission

Annons

(KAKADUA PARTNERSHIP)

2/5

Med ett inte helt okänt bas-, gitarr- och trumupplägg släpper Mellow Dramatic Avenue nu sitt sjunde album. En halvlunkande, alldaglig indierock som skåningarna har spelat in i ett småländskt torp. Tio låtar säker ljudbild utan några direkta försök till varken pulshöj eller gåshud. Det pianodrivna åttondespåret Until We Carry On är det finaste bandet åstadkommer denna gång. Instrumentationen är i regel alldeles för tam och generisk för att något ska etsa sig fast hos lyssnaren. The Antlers är allt MDA vill vara men inte kan bli.

HATEFF MOUSAVIYAN

ALL THE SAINTS

Intro the fractions

(Souterrain transmissions)

4/5

Om man gillar The Beatles men inte tycker Let it be är lika bra som Tomorrow never knows, att Led Zeppelin var som bäst under det flummiga partiet i mitten av Whole lotta love och föredrar tidiga Pink Floyd mer än sena är det bara att varmt omfamna All The Saints från Atlanta, Georgia. Det är bitvis svårt att höra vad Matt Lambert sjunger men det som uppfattas är lätt yrselframkallande. Trummorna är hypnotiska, basen pulserande och gitarren spelar ibland två låtar samtidigt. Musiken är stor men ändå låtbaserad och koncentrerad. Och i rymden kan ingen höra dig spela lufttrummor.

OLA CLAESSON

Annons

OMAR & THE HOWLERS

Essential collection

(Ruf)

3/5

Å ena sedan: alla låtar på den här skivan kan spåras till Bo Diddley, Muddy Waters, Howlin Wolf, Jimmy Reed, Creedence Clearwater Revival och andra. Det hade varit enklare att göra covers än att skriva egna låtar när allt ändå låter nästan som något annat. Å andra sida: musiken gungar, svänger, hänger och rockar med charm och Omars sång pendlar ledigt och lätt mellan namnen ovan. Han gör en lysande John Fogerty. 30 låtar är att avrunda uppåt, en med hits och en med Omars personliga favoriter, men live är det här förmodligen en upplevelse som gör en kväll lyckad.

OLA CLAESSON

MARTIN HÖPER

The Bride

(HOOB)

3/5

Annons

Martin Höper har spelat i ett otal olika konstellationer med flertalet av de mer namnkunniga av dagens svenska jazzmusiker. Men gett ut en skiva i eget namn har han inte gjort förrän nu. Lite knepigt är det dock att vara basist och stå som förgrundsfigur, om man som Höper spelar en tämligen traditionell komp- och rytmroll i sitt band. Å andra sidan visar han sina styrkor som kompositör, då alla låtar utom en är av hans hand. Stilmässigt är det lågmält, med vackert pianospel av Jonas Ötholm och en aning motsträvigt saxspel av Linus Lindblom. Och även om man ibland kan önska lite mer nerv, bett och överraskningar, så är det hela högst njutbart.

MAGNUS NILSSON

LILLASYSTER

3

(Ninetone records)

2/5

LOK gjorde tuff hårdrock på svenska. Två av bandmedlemmarna gick vidare med Rallypack och engelska texter där man sedermera hittade tillbaka till svenskan och bytte namn till Lillasyster. Kvar från LOK-tiden är nu bara sångaren Martin Westerstrand. Inriktningen är i stort sett likadan idag. Riffig Pantera-hårdrock med skitiga texter som många gånger griper tag. Textmässigt bäst blir det dock i Roffe Ruff-covern På lokal som är omöjlig att slölyssna till. Låtmaterialet som helhet lider dock viss brist på musikalisk finess och Lillasyster avnjutes bäst i mindre doser än på ett helt album.

KLAS LUNDGREN

GLENN HUGHES

Live in Wolverhampton

Annons

(Ear music)

4/5

Glenn Hughes blev riktigt känd när han värvades till Deep Purple inför 1974 års Burn. Innan dess hade han dock hunnit göra ett rejält musikaliskt, om än inte kommersiellt, avtryck med Trapeze. Den nu aktuella liveinspelningen från 2009 bjuder på en hel spelning med just detta material. Den andra plattan på denna dubbelskiva ger oss en blandning av solo- och Deep Purple-låtar. Den som klarar av att inta sin hårdare rock med ett stort inslag av både funk och soul har här en del godis att hämta hos en inspirerad Hughes och hans vassa band även om ljudet endast är av mycket god bootleg-kvalitet.

KLAS LUNDGREN

AVATAR

Black waltz

(Gain)

4/5

Det är en blandad kompott som dödsmetallarna Avatar från Göteborg levererar på sin senaste och fjärde platta. Let us die har ett rullande Entombed-gung, Ready for the ride ligger mitt emellan death- och black metal med ett stort inslag av melodi och Use your tongues längre instrumentala parti inkluderar både traditionella metal-harmonier, munspel och akustisk countrygitarr. Denna beskrivning kanske ger intryck av att det handlar om en splittrad upplevelse för lyssnaren. Så är dock inte fallet utan Black waltz framstår mer som ett helgjutet album där de musikaliska gränserna tänjs föredömligt.

KLAS LUNDGREN

Sven Åkerdal
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons