Skivor: 20130116
A$AP ROCKY
LongLiveA$AP
(RCA RECORDS)
3/5
New Yorkern Rakim Mayers tillhör den nya generationens rappare, precis som gästande Big K.R.I.T och Kendrick Lamar. Under sitt artistnamn A$AP Rocky utmanar han det gamla hiphopgardet.
På debutplattan kan samarbeten med Drake, T-Minus, YelaWolf och Skrillex noteras, men influenserna hämtas från de gamla rävarna i Wu-Tang Clan och Bone Thugs. Den 16-spåriga plattan har både toppar och dalar. Det är melodiös hiphop doppad i svart, trögflytande tjära. Det är tungt, kreativt och med en begåvning som är svår att förknippa med ett debutalster. Det finns fragment av varje slag, produktion som skapats utifrån både nya och gamla hiphopmallar.
LVL och Hell är exempel på där musiken dovt och pulserande flyter fram, men exemplifierar även topparna och dalarna. LVL och Pain sveper nämligen fram obemärkt, medan Hell innehåller strålande rhymes som skickligt flätas samman från en rad till en annan. Glänsande är också Fuckin problems. Problemessensen är kanske inte av tyngsta art då A$AP Rocky, Drake och Kendrick Lamar i varsin vers bedyrar I love bad bitches thats my fuckin problem men produktionen av Drake och 40 samt rapinsatserna är splendid!
Självaste pionjären för kommersiell dubstep, Skrillex, bjuds in för att Skrillifiera gangstarapen på Wild for the night och resultatet, ja det blir faktiskt ganska hyfsat.
I come apart är ett intressant bidrag där råheten tonas ned och A$AP Rocky möter Florence Welchs (från Florence and the machine) ljusa stämma med lyrik om trasig kärlek. Rapmaratonet 1Train är också en fröjd för hiphopöron, de många gästartisternas gedigna verser avlöser varandra och avslutas i en fenomenal insats av Big K.R.I.T. Även om det finns lite dippar känns helheten välarbetad.
LOUICE PETERSSON
FRISKA VILJOR
Remember our name
(Crying Bob records)
2/5
Catchy Bite Your Head Off är väl okay. Men i Stalker, albumets andra självklara hit, går man över inställsamhetens alla gränser.
Den där stompiga basrytmen som användes i Supremes hit You Can't Hurry Love från 1966, sedan modifierad av Dexy's, och som den imbecilla svenska gladpopen (Håkan Hellström) envisas med i var och varannan låt borde förbjudas!
Friska viljor, Värnamos stoltheter, lutar sig mot den.
Duons femte album rymmer kast mellan genrer: utöver den vanliga Hellström-popen finns synthpop (Boom Boom), folkrock (Did you ever, Streetlights) med mera. Det gör helheten karaktärslös. Vad värre är: det är så medelmåttigt att I'm From Barcelona framstår som värsta avantgardet.
BO STRÖBERG
NEW ORDER
The lost sirens
(WARNER)
3/5
När basisten Peter Hook sa tack och hej 2007 trodde nog de flesta, inte minst han själv, att New Order var slut. Bernard Sumners och Stephen Morris återförenades ändå förra året, men har inte släppt någon ny musik på åtta år. Deras blandning av pop och dansmusik, gitarrer och syntar, blev en av åttiotalets mest stilbildande. Bandet, som bildades ur resterna av Joy Division, låter ändå helt unikt. Den här skivan spelades in 2003-04 och Hook spelar alltså bas. I'll stay with you och tidigare utgivna Hellbent tillhör topparna. Och även om de jämfört med karriärstopparna trampar vatten gör de det med stil.
OLA CLAESSON
VILLAGES
Awayland
(DOMINO/POLYGRAM)
4/5
Vissa debutanter blir så sönderkramade att de aldrig återhämtar sig. Irländska Conor O'Brien och hans band var i riskzonen men på uppföljaren till Becoming a jackal visar de att det går bra ändå. Man hör ekon av ett mer högljutt Fleet Foxes och Simon & Garfunkel. Det finns en lekfullhet i arrangemangen som skiljer dem från mängden (och den här sortens musik växer numera på träd). Texterna är fortsatt mörka, men har också humor. I waited for nothing and nothing arrived, sjunger O?Brien i singeln Nothing arrived. En skiva med elva låtar där det inte förekommer några fripassagerare.
OLA CLAESSON
YO LA TENGO
Fade
(MATADOR/POLYGRAM)
3/5
Trion Yo La Tengo har samma hemstad som Frank Sinatra (Hoboken, New Jersey) och är inte kända för att tänka karriärstrategiskt. Sanningen är att de inte är särskilt kända alls. De är ett så kallat kritikerband. De bildades 1984 och senaste skivan Popular songs nådde hela vägen till plats 58 på listan. Det är enkelt att gilla dem bara grundat på att de inte spelar efter de regler som man förväntas göra i det som finns kvar av musikindustrin. Det är ännu enklare att gilla dem för deras skramligt godhjärtade musik. Den är inte precis svårlyssnad. Gillar man Teenage Fanclub är Yo La Tengo givna.
OLA CLAESSON
CHRISTOPHER OWENS
Lysandre
(Turnstile/Border)
3/5
Girls-fans kan nog bli besvikna när forna sångaren Christopher Owens nu solodebuterar. Visst känner man igen melodisnickrandet och rösten. Men om han i Girls var på tårna, slyngelslängig, står han nu stadigare. I bland sätter han sig ner. Åtminstone jag slår mig gärna ner bredvid.
Lysandre är något så motsägelsefullt som ett opretentiöst konceptalbum som kretsar kring Girls första turné då Owens förälskade sig i fransyskan Lysandre. Bitterljuva texter som ackompanjeras av lekfulla, oförutsägbara popmelodier som lånar av folkmusik, progg, ska och rock. Musik för cykel på somriga grusvägar.
ANDREAS WESTERGREN
THEM BIRD THINGS
Pachyderm Nightmares
(Playground)
4/5
Salla Day, tidigare sångare i Branden Women, fann för några år sedan de legendariska låtskrivarna Mike Brassard och Steve Blodgett från 60-talsbandet Mike & The Ravens och bildade ett band tillsammans med Timo Vikkula, Esa Jussila och Ville Särmä. Pachyderm Nightmares är bandets tredje fullängdare sedan debuten 2009 och de tidigare 60-talstonerna finns till viss del kvar, men nu med mer akustisk deltablues från 40-talet. Men det låter ändå på något vis tidlöst och Salla Days nasala röst är helt hypnotisk. Det är mörkt, coolt, vackert, väldigt eget och mycket finskt vemodigt.
ANDERS TAPOLA
