Veckans skivor 120801

POP

Passion Pit

Gossamer

(COLUMBIA)

2/5

Detta amerikanska band har fem år på nacken och deras electropopresa började på ett college i Boston där de fem bandmedlemmarna träffades. En EP och en fullängdare senare påbörjades studioarbetet med Gossamer. Ett album som tar fart med singeln Take a walk och förväntningarna på albumet byggs sakta upp under låtens melodiösa och gladsint flirtande arrangemang. Textmässigt finns det en intressant vinkling om hur det är att få vardagen att gå ihop när ekonomin tryter. I’ll be alright har också sin charm med sin lekfulla attityd och electroglittriga skrud men även här lyser lyriken igenom med en mer dyster prägel. Lite så fortsätter hela skivan, välskrivna texter i ett glättigt fodral och det ger en sorts balans och mening åt låtarna. Problemet ligger dock i just melodierna som lätt äter upp låtarnas budskap. Carried away, On my way och Love is greed exemplifierar väl när det låter som mest ytligt och käckt. Det kan också ha en hel del att göra med Michael Angelakos frekventa falsettsång. Spåren sveper på så sätt förbi utan att direkt beröra, vilket känns synd när man plockat ihop schyssta textrader som ”Love has always been a mockery. A vision of those scared to be near. Don’t wanna love, don’t wanna hurt, if all that loneliness requires just another’s comfort”. Men det största och mest överhängande intrycket Gossamer lämnar efter sig är ändå ganska uttjatat, lite för nördigt och lite för käckt. Kanske kan någon enstaka låt göra sig gott på en indieklubb någonstans i sommar, men tolv låtar i rad är inget jag kan rekommendera.

LOUICE PETERSSON

PUNK

Tyred Eyes

The piercing stare, the thousand lies

(ALLEYCAT)

Betyg: 3/5

Tyred Eyes är en albumdebuterande kvartett från Göteborg som existerat sedan 2009. Bandet bjuder på en skramlig och poppig punk med god variation. Texterna har ofta ett politiskt budskap och musikaliskt ligger det många gånger nära The Clash och annan brittisk punk. En annan stor inspiration är saligen avsomnade Broder Daniel, vilket hörs främst i plattans bästa spår GBDG, med dess textmässigt snygga passningar till föregångarnas Shoreline. Tyred Eyes är en riktigt trevlig ny bekantskap och det känns som att de kan skramla, skräna och komma ännu mer till sin rätt i en livesituation.

KLAS LUNDGREN

ELEKTRONISKT

Elton John vs Pnau

Good Morning To The Night

(MERCURY)

Betyg: 3/5

Nick Littlemore (som även spelar i Empire of The Sun) och Peter Meyes har med sitt Pnau lyckats charma Elton John så till den grad att han vill göra ett 30-minuters album med dem. Pnau plundrar Eltons a cappella-förråd på några riktiga godbitar och gör faktiskt ett imponerande jobb med produktionerna. Titelspåret, med sin somriga french touch-känsla, utgör en självklar hitsingel och är redan hett villebråd för flera remixörer därute. I övrigt tycker jag att Littlemore och Meyes lyckas skapa en fin, dynamisk ljudbild åt/med/för Elton John, såhär skärpta har de knappast låtit på egen hand innan.

HATEFF MOUSAVIYAN

HÅRDROCK

CIRCL II CIRCLE

Full circle

(AFM)

Betyg: 3/5

Zachary Stevens gjorde sig känd som sångare i Savatage mellan 1992 och 2000. Därefter har han hunnit med att bilda Circle II Circle och släppa fem album och tre EP. Den nu aktuella samlingen Full circle sammanfattar karriären över hela 32 spår. Det handlar om hårdrock/metal av klassiskt snitt som i och för sig saknar förmågan att överraska, men ändå är tillräckligt välskriven för att vinna på upprepad lyssning. Om Stevens och hans musiker hade tagit fram lite mer jävlar anamma och brutit sig loss från den musikaliska mittfåran hade detta dock blivit en bra mycket mer spännande upplevelse.

KLAS LUNDGREN

SINGER-SONGWRITER

Joshua Radin

Underwater

(ESSENTIAL/SO RECORDINGS)

Betyg: 1/5

Joshua Radin har på många sätt personifierat min nidbild av singer-songwriter-snubbar med gitarr. Och det är fortfarande okomplicerad pop, men kompmusikerna (några har jobbat med Dylan, Lennon och Simon and Garfunkel) gör Underwater en aning matigare. När Radin var liten sprack hans trumhinna och han har på doktorns rekommendation därför varit en landkrabba. Tills nu. Enligt utsago har han återupptäckt hur tyst och fint det är under vatten. Hur H2O-frälst Joshua Radin än må vara – det låter lika spånigt och likgiltigt som alltid. Ett bra album att ge till havsbotten om man ska bada.

HATEFF MOUSAVIYAN

POP

Antony & The Johnsons

Cut The World

(ROUGH TRADE)

Betyg: 3/5

Future Feminism, skivans andra spår, är ett närmare åtta minuter långt tal av sentimentalisten Antony Hegarty. Det är klokt och så, men hans känslospröt når kilometer längre när han låter sin mäktiga mun jobba med rytm och melodier istället. Lyckligtvis sjunger han bara på resten av albumet. Och som han sjunger. Cut The World består till tio tolftedelar av orkestrala liveversioner på några av bandets bästa låtar. När musiken blir för kammarspelsaktig och teatral håller hans röst ändå kvar mitt intresse. Hegartys säregna vibrato gör aldrig bort sig. Aldrig.

HATEFF MOUSAVIYAN

HÅRDROCK

Testament

Dark roots of earth

(NUCLEAR BLAST)

Betyg: 4/5

Veteranerna i Testament fortsätter att leverera kvalitets-thrash på nya och tionde studioalbumet. Dark roots of earth är en välproducerad platta som är full av melodier utan att för den skull göra avkall på intensitet. Det är imponerande och inte helt vanligt att ett band efter 25 år tillsammans fortfarande lyckas göra plattor som går att ställa bredvid vilken som helst av de tidiga klassikerna. En inledning som Rise up och Native blood torde tillfredsställa vilken thrash-entusiast som helst medan en låt som den långsammare och lätt progressiva Cold embrace visar upp ytterligare dimensioner.

KLAS LUNDGREN