Skivor

Veckans skivor 5 maj

Skivor Artikeln publicerades

Som totalupplevelse är Anna von Hausswolffs debutalbum mer än intressant, tycker Helena Söderlundh. På Mänskligheten har Familjen tagit tonen och känslan från Det snurrar i min skalle ett steg längre, tycker Tuva Klinthäll. På Broken Social Scenes nya album gillar Bo Ströberg en del låtar. Andra kan gilla andra låtar av helt andra skäl. Och Andreas Westergren tycker att Steve Masons Boys outside är ett av 2010 års popmästerverk.

ANNA VON HAUSSWOLFF
Singing from the grave
(Kning Disk/Playground)
4/5
Stjärnskottet Anna von Hausswolff, arkitektstudent från Göteborg, blev en snackis på Way out west i somras. Nu kommer albumdebuten. Fylld av hennes säreget stora röst, som får lyssnaren att ömsom tänka på Maria McKee och Emmylou Harris, ömsom PJ Harvey, Lisa Ekdahl och Patti Smith. Till rösten: piano, framför allt. Somliga låtar, som Track of time och Pills, är odödliga klassiker i sin blandning av ödesmättad gospel, country och experimentell pop. Andra är inte lika utmejslat vackra, men som totalupplevelse är Anna von Hausswolff mer än intressant.
HELENA SÖDERLUNDH

BONNIE PRINCE BILLIE & THE CAIRO GANG
The Wonder Show of The World
(Domino/Playground)
3/5
Bonnie Prince Billie, eller Will Oldham, är en oerhört produktiv musiker. Både som soloartist och som medlem av oändliga bandkonstallationer. Denna gång har han tagit hjälp av The Cairo Gangs frontfigur Emmet Kelly. Det här är ganska långt ifrån den altcountry han tidigare levererat. Arrangemangen är oerhört sparsmakade, Wills röst närmast viskande, men ändå karaktäristisk och mycket personlig. Det andas mycket 70-talsproduktion från den amerikanska västkusten. Rent, snyggt, stiligt och en hel del mollstänk. Oldham bjuder på en mycket fin intim stund.
ANDERS TAPOLA

BROKEN SOCIAL SCENE
Forgiveness rock record
(City Slang/BAM)
3/5
Sedan förra plattan, för fem år sedan, har både Kevin Drew och Brendan Canning släppt album och turnerat med samma folk som ingår i BSS, fast under egna namn. Broken Social Scene är mer ett varumärke än ett band.
Det löst sammansatta kollektivet av 18 kanadensiska indiemusiker har här skapat en heterogen samling låtar, där man kastas mellan olika stilar, sound och temperament. Jag gillar Meet me in the basement, Texico Bitches, Forced to Love och Water in hell, som tar indierocken i samma riktning som Stephen Malkmus. Andra kan gilla andra låtar av helt andra skäl. Jag saknar en röd tråd.
BO STRÖBERG

FAMILJEN
Mänskligheten
(Hybris/Border)
4/5
För den som älskar elektronisk pop är Hässleholm något av ett mecka. Lite som Paris för poeter eller Manchester för Morrisseyfans.
Den lilla orten har fostrat hela Sveriges elektroelit, som Familjen (Johan T Karlsson) och Sophie Rimheden. Nu släpper Familjen som alltså är Johan T Karlsson sin andra platta och det blir bara bättre och bättre. Det är neonfärgade explosioner av hårt och mjukt, och sött och salt. Även om Mänskligheten är mer nedtonad och slickad än tidigare alster.
Första singeln När planeterna stannat är lika delar sorglig pop som stenhård dansmusik, textrader som: Här kommer jag med hjärtat i handen blandas med tunga, precisa rytmer. Låter att både dansa och gråta till.
Johan T Karlsson har en genomträngande skånsk dialekt som är svår att ta miste på. Den gör också att det blir lite ruffigt allting. Den hemmasnickade känslan dröjer sig kvar, även om man aldrig blir orolig för att det inte ska fungera. Familjen kan sin elektronika utan och innan och det blir bara bättre av att känslan av att vara på en lite farlig svartklubb i Detroit hänger sig kvar.
På Mänskligheten har Familjen tagit tonen och känslan från Det snurrar i min skalle ett steg längre. Han har hittat sin egen miljö och skapat sig en egen värld. Och Mänskligheten växer för varje lyssning. Mänskligheten är en platta att både vila till och dansa loss till. Lyssna alldeles extra på första låten It began in Hässleholm och singeln När planterna stannat.
TUVA KLINTHÄLL

JESSE MALIN
Love it to life
(SideOneDummy/Bonnier Amigo)
3/5
Jesse Malin, New York-rockern som sjungit med både Bruce Springsteen och Lucinda Williams, gör på sitt fjärde soloalbum klassisk och ganska bredbent rock'n'roll. Med sig har han kompbandet St. Marks Social som gästas av bland andra ständige vapendragaren Ryan Adams. Det är livsbejakande om att överleva i en skitig värld, inte speciellt nyskapande vare sig låt- eller soundmässigt, men "everything's gonna be okay" till schyssta riff som i Revelations eller "gonna rock my baby at the disco ghetto" till hårda trummor som i Disco ghetto behöver inte vara fel.
HELENA SÖDERLUNDH

KIM LARSEN
Mine damer og herrer
(Emi)
2/5
Spillemand o spillemand o spil for mig, spille boogie woogie pa din strengeleg... På husbildsemester i Danmark härom sommaren underhöll jag barnen med att sjunga Gasolin-låtar. Även om jag aldrig lyssnar på dem nuförtiden har de där 30 år gamla låtarna naglat sig fast och Anders Østergaards dokumentär, som kom för några år sedan, var en fin påminnelse om det danska bandet som med 350 000 sålda album i Sverige ackompanjerar många minnen.
På sitt nya album gör Kim Larsen ett par försök att skapa nya evergreens – Hold ud, Maend med måner och den tjusiga foxtroten Danser med dig.
Men som vanligt är albumet en omdömeslös blandning av stilar.
BO STRÖBERG

MEAT LOAF
Hang Cool Teddy Bear
(Mercury Records)
2/5
Förra och inte speciellt lyckade plattan lanserades som nummer tre av Bat Out Of Hell utan att Jim Steinman som skapade alla låtar på de två första var inblandad, vilket givetvis var högst tveksamt. Nya given är ett litet fall framåt, även om den inte på något vis går att jämföra med Meat Loafs största stunder. Peace On Earth har rätt balans mellan driv, melodi och för mycket av allt, medan Song Of Madness bara låter mycket utan att egentligen leda någonstans. Det finns ljusa stunder på Hang Cool Teddy Bear, men till allra största delen är det tungrott och alldeles för mycket musikalinfluenser.
KLAS LUNDGREN 

MELISSA AUF DER MAUR
Out Of Our Minds
(Roadrunner)
3/5
Kanadensiskan Melissa Auf der Maur har spelat med både Hole och Smashing Pumpkins innan hon gav ut första soloplattan 2004. När det nu är dags för uppföljaren så blir det inte bara en skiva, utan till projektet hör också en kortfilm och en serietidning. Plattan är en ganska mörk affär med Melissas brummande bas ständigt närvarande i ljudbilden. Det kan ibland bli lite sövande, som i den rätt trista instrumentalen Lead Horse, men merparten av låtarna är bra och några är till och med riktigt bra som 22 Below och duetten Father’s Grave som görs tillsammans med en riktigt skönsjungande Glenn Danzig.
KLAS LUNDGREN

MONA GUSTAFSON
Countrypärlor
(Scranta)
3/5
Mona Gustafson har gjort sig ett namn som dansbandssångerska men hon är minst lika bra som countryartist.
På nya cd:n imponerar Växjö-Mona både med två fina egna kompositioner, En liten bit av mitt hjärta och Hur kan du tro att jag ska glömma och utmärkta cover-versioner av klassiker som Rose garden, Undercover lovers och Top of the world.
Dessutom bidrar duon Anders Glenmark och Tomas Minor med två bra låtar - Don't darken my door step och Somebody else will.
Dennis Lagerqvists arrangemang passar Mona perfekt. Många tar klassiska countrylåtar till sina hjärtan och med den här skivan tar Mona Gustafson ytterligare ett steg i sin långa karriär.
BERNE PERSSON

OLA JOYCE
Happily suppressed
(Universal)
3/5
Han är Elvis Costello/Jarvis Cocker-lookaliken som agerade förband tillsammans med ett piano inför Tomas Andersson Wij i Växjö för några veckor sedan. Örebroare som varit barpianist i Dubai och pilgrimsvandrat runt Kreta, bland annat. Albumdebuten är en snygg blandning av Style Council-soulpop, radiopop och Göteborgsseglarpop. Ola Joyce är en musikalisk multibegåvning som i några låtar – Window shopping och Old fashioned heartbreak, till exempel – verkligen imponerar. Happily suppressed är dock lite ojämn och de stora gesterna blir ibland så stora att de stör sikten.
HELENA SÖDERLUNDH

OLA MAGNELL
Rolös
(Wiskwa/National/Border)
4/5
Det är sju år sedan vi sist hörde av honom med Vallmoland. Och innan dess var det tio års tystnad. Men nu är Ola Magnell alltså tillbaka. En av landets mest säregna sångfåglar med den vemodigaste av alla röster. Och som alltid med en lika osviklig förmåga att kombinera sin patenterade personliga poesi med samtidsbetraktelser på alldeles ett okonstlat sätt. Ibland med en giftigt ironisk galghumor, som i Du är inte kvinnan. Rolös är en träffande titel på vad som kan sammanfattas som Magnells styrka: melankolin, värmen och hoppet. Att Lars Winnerbäck gästar är alltså inte alls förvånande.
ANDERS TAPOLA

SNAKESTORM
Choose Your Finger
(Kabuki Records)
2/5
Pontus Andersson är mest känd som gitarrist hos punkarna i Dia Psalma. Det bor dock en hårdrockare i honom också, en sida som han nu får utlopp för i den nya gruppen Snakestorm när Dia Psalma tar ledigt under året. Vi serveras nio verkligt hårda låtar som klockar in under 34 minuter. Det börjar bra med D.T.P. och Clean Cuts And Leather som bägge är innehavare av både kraft och melodi. Det senare blir det lite väl tunnsått med på resten av materialet som går mer på styrka. Choose Your Finger räcker sålunda inte hela vägen även om det hela tiden är tight och sångaren Meiton oftast låter riktigt bra.
KLAS LUNDGREN

STEVE MASON
Boys outside
(Domino/playground)
4/5
Beta Bands Steve Mason försvann spårlöst för fyra år sedan. Deprimerad och suicidal. Han dök upp efter några veckor, men det verkar vara först nu som han har genomgått den katarsis som gör livet åtminstone uthärdligt. Alla dessa tvivel som har jagat honom har fått liv på Boys outside. Det är svarta sånger från sömnlösa nätter. Men här finns också ljuset, längtan, hoppet. Som i talande Lost and found. Ljuset finns också i musiken, som balanserar mellan det storslagna och avskalade. Akustiska gitarrer, piano och mjuka elektroniska rytmer bildar en hypnotisk, innerlig och snygg melodiös väv. Boys outside är ett av 2010 års popmästerverk.
ANDREAS WESTERGREN

TIMOTEIJ
Längtan
(Lionheart)
3/5
Tjejgrupper växer inte på träd i den svenska popvärlden. Därför var det inte så konstigt att Timoteij tog tittarna med storm när de sjöng Kom i Melodifestivalen.
Genombrottslåten finns givetvis med när Johanna Pettersson, Cecilia Kallin, Elina Thorsell och Bodil Bergström nu släpper sin första skiva.
Det handlar om folkvisepop i modern tappning där låtskrivare som Lars "Dille" Dietrichsson med sin härliga Högt över ängarna och Dan Attlerud i samverkan med Niclas Arn samt Karl och Gustav Eurén har skrivit lika härliga Fånga Dagen.
Timoteij-tjejerna gör också en härlig version av 80-talslåten Dansar i månens sken som gav Suzzies Orkester en jättehit.
BERNE PERSSON

TWICE A MAN
Icicles
(Xenophone/Indigo)
3/5
Den här Göteborgsduon firar 30 år med en skiva som är poppigare än det mesta man gjort tidigare. Positionerna flyttas tillbaka till början av 80-talet och gruppens tidiga plattor Music for girls och The sound of a goat in a room. Den mellanliggande ambienta temamusiken ämnad för utställningar, film och tv, har bytts ut mot rytmiskt enklare låtar som kan framföras från klubbscener. Dan Söderqvist och Karl Gasleben siktar in sig på direktkontakt med publiken utan publikfrieri. Samtidigt tror jag att Twice a man av 2010 får svårt att åter göra sin musik hörd i den elektroniska popnisch som under tre decennier fått lika många armar som hydran.
PO ÅSTRAND