Veckans skivrecensioner 20121031

MANDO DIAO

Infruset

(COLUMBIA)

Betyg: 2/5

Grabbarna från Borlänge som debuterade med garagerockbandet Mando Diao 2002 får väl numera betraktas som fullvuxna män och nog gör det sina avtryck även på musiken. I begynnelsen var det studsig rock, på engelska, med en målgrupp av ungdomar som vrålade till God knows, Sheepdog, Mr. Moon och The band. Fyra synnerligen välgjorda låtar för fina ungdomsminnen. När jag lyssnat igenom Infruset har jag svårt att förstå att detta kan vara samma band, det är det ju såklart men många av grundbultarna är ändå utbytta.

På sjätte fullängdaren står poeten Gustaf Fröding för lyriken. Poesin har tonsatts och Gustaf Norén och Björn Dixgårds stämband får stå för sången, jag behöver väl inte ens nämna att garagerocken är bortblåst? Nog är det skickliga tolkningar alltid och bandet hedrar Fröding på ett vördnadsfullt sätt, men för mig faller detta album platt mot bakgrund av Mando Diaos musikhistoria. Tolkningarna rymmer Frödings trasiga själ och svärta omhuldat av stråkar, gitarrer och klaviaturer. Exempelvis otroligt dystra Men och Gråbergssång. Men hoppfullheten och drömmarna glimtar också till i låtar som I Ungdomen. En sångarsaga och Strövtåg i hembygden, som har surrat en del i etern, är kanske bland det mest lättillgängliga av låtmaterialet.

Jag tror alldeles säkert att bandet förvärvar en hel skara nya fans tack vare Infruset. En helt ny målgrupp som säkert upplever att de svenska historiska Frödingtexterna vaggas rakt in i hjärtat. Jag å andra sidan tillhör dem som har alldeles för mycket att relatera till bandets sound och stil, jag tillhör de ungdomarna som vrålade i början av 2000-talet och då blir Mando Diaos nya svårmod lite knepigt att ta till sig.

LOUICE PETERSSON

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE

Psychedelic pill

(REPRISE/WARNER)

Betyg: 4/5

Det finns tajtare band än Crazy Horse. Och det finns förmodligen otajtare band än Crazy Horse. Men inget som är lika tajt och otajt samtidigt. Många har försökt, men alla andra tycks lära sig spela förr eller senare. Crazy Horse lyckas ofta låta som om det är första gången de träffas. Antingen gillar man stilen eller inte. Samma sak med Youngs sång. Men när första låten Driftin? back tar slut efter närmare 27 minuter är det svårt att inte le. Nio låtar på nittio minuter och bland annat tre av de fyra längsta låtarna som de har gjort. Dock kanske inget för nybörjaren.

OLA CLAESSON

BO KASPERS ORKESTER

Du borde tycka om mig

(SVEDALA)

Betyg: 3/5

När Bo Kaspers Orkester är som bäst blandar de soulartisten Curtis Mayfield och pianisten Jan Johansson i samma låtar. När Bo Sundströms texter är som bäst skildrar han vardagsdetaljer med samma salta skärpa som Slas eller Beppe Wolgers. När BKO är som sämst blir det profillöst och urvattnat. På skiva tio håller de och producenten Christian Walz sig på rätt sida, men de borde luta mer åt jazzen och mindre åt Coldplay. I kategorin mogen P4-pop är det ändå inte många som slår dem på fingrarna, hör till exempel Längre upp i bergen, Innan du går och Snart kommer natten. Vanligheten är deras största tillgång.

OLA CLAESSON

KEBNEKAJSE

Aventure

(Subliminal sounds/ Border)

Betyg: 2/5

Kebnekajses tredje album, sedan återkomsten från ett tre decennier långt uppehåll, är också deras mest omväxlande. Vilket inte är en merit för ett band vars styrka är drömsk musik man kan vila i som en mjuk säng. Skivans tre låtar med sång är störande avbrott. Men inte heller de övriga sex spåren håller tillräcklig klass. I de två inledande tolkningarna av folklåtar är Kebne i god klassisk form, medan Vallåt efter Måns Olsson, med suggestivt afrikanskt tumpiano, är det enda försöket till förnyelse som känns riktigt lyckat. Efter Kebnekajse (2009) och Idioten (2011) är Aventure en dipp.

BO STRÖBERG

URBAN CONE

Our youth

(UNIVERSAL)

Betyg: 4/5

Stockholmsgänget som utgör Urban Cone debuterar med Our Youth men har redan släppt flera ep och gjort flertalet spelningar. Låtarnas lyrik och produktion lyser av ungdomsdrömmar som format bandmedlemmarna, samtidigt som de snutit sig och skaffat sig ett jobb. Plattan är fylld av luftiga arrangemang och knastrande electropop, den känns vilsam men inte långtråkig. Man kan ana och nästan känna den varsamma skapandeprocessen som lett till denna starka debutsuccé. Det är drömsk pop med en genomgående röd tråd. Mötet mellan de finstämda lugna spåren och de otåligt studsande är balanserat och förbaskat bra.

LOUICE PETERSSON

CHRISTINA GUSTAFSSON

The law of the lady

(PROPHONE)

Betyg: 4/5

I gränslandet mellan jazz, soul och pop går det ungefär tretton svenska sångerskor på dussinet, och långt ifrån alla är särdeles intressanta. Ett undantag är Christina Gustafsson, som på ett lysande sätt lyckas kombinera influenser från alla dessa områden till ett både eget och själfullt uttryck. På sin nya platta visar hon dessutom framfötterna som kompositör, då åtta av tio låtar bär hennes signatur. Utöver sitt eget starka material gör hon en vital sambaversion av det slitna örhänget It might as well be spring, som inte liknar någon annan tolkning jag hört och som ger vårkänslor till och med i oktober.

MAGNUS NILSSON

NEW SUNNY SIDE RAMBLERS

Lucky One

(Bluesmagic)

Betyg: 3/5

Americana, altcountry och folkmusik sprider sig som aldrig förr. Här kommer ett gäng rutinerade skånemusiker som gräver ännu djupare i den amerikanska musikmyllan. För den här typen av akustisk amerikansk old school folkmusik från tidigt 1900-tal är det inte så många som spelar. Stefan Danielsson, Mac Robertson, Pär Hyberg, Håkan Skoglund och Lars ?hFerne?h Fernebring trakterar gitarr, mandolin, banjo, bas, dobro och munspel och bjuder på trestämmig sång. Allt inspelat live för att få fram den rätta känslan. Som en skånsk tolkning av Oh Brother, Were Art You?

ANDERS TAPOLA