Daniel Enestubbe: Derbyt toppades med Michiganmål när Troja kvävde Alvesta inför 2 371 i Vida Arena
Hur skulle uppföljaren se ut?
Jag menar, ett första historiskt möte mellan Alvesta och Troja efter gudvethurmånga år i en av Sveriges fräschaste och modernaste arenor är ingenting annat än en kultmatch.
Uppföljaren kan aldrig nå kultstatus, bara originalet.
Det är också en sak att, som Alvesta SK, sväva i nyhetens Hockeyettanbehag och gå in i en oviss och utmanande säsong som fallet var i fjol.
Nu spelar man visserligen i samma Hockeyettan men det är i år en liga som murat igen alla falluckor och kapat bort allt vad spänning i botten heter.
Här saknas innehåll
Förra året kom så pass många som 3 676 nyfikna för att se kultmatchen.
Hur många skulle dyka upp i år, givet ovanstående farhågor och uppmaningen till bojkott från delar av Trojas supportrar?
Det mest spännande – skulle det visa sig – var att vänta in årets publiksiffra. Det var inte folktomt, heller inte lika glest som när Växjö Lakers spelar CHL-matcher. Det stannade vid 2 371 – alltså en minskning med drygt 1 300 åskådare.
Är det en så pass låg siffra att tanken på ännu en uppföljare läggs åt sidan?
Vi får se.
Spänningen i övrigt? Obefintlig. Att det ska skilja en hel del i spelstyrka mellan lagen är självklart, men ett länsderby kan ofta leva sitt eget liv och bjuda på oväntade nummer på resultattavlan. Inte denna gång. Den form av överdriven respekt Alvesta visade Troja under hela fjolårssäsongen (lyckades man inte göra sina absolut sämsta matcher mot de rödvita?) var tydlig även nu.
Alvesta var chanslöst och det syntes i princip direkt. 0–1 kom redan efter 50 sekunder och frånsett ett par långa anfall som med lite flyt kunde resulterat fick Alvesta acceptera enorma istider i defensiv zon under den första perioden.
Jag är å andra sidan imponerad över hur Troja antog den här matchen. Här fanns inte minsta spår av underskattning. Troja var i Växjö för att spela en strikt skolbokshockey och det gjorde Troja. Tog tag i matchbilden direkt, styrde den sedan till minut 60 på ett sätt som såg i det närmaste akademiskt ut.
Inga excesser, låt pucken göra jobbet, ge varandra support därute i alla lägen. Troja utnyttjade sin grundtrygghet och sedan bara rullade det på. Och mitt i den strikta akademiska framgångsvågen fick vi se den form av hockeygodis man sällan ser på en hockeyrink. Och givetvis var det planens, Trojas och kanske hela ligans bäste spelare Oscar Nordin som bjöd på godiset.
Han bjöd på ett Michiganmål.
Zorromål, invänder ni? Nej, Zorromål är en innebandymålform som för det första borde förbjudas och för det andra inte har någonting med Michiganmål – eller lacrossemål om ni så vill – att göra.
I hockey finns inga Zorromål (de är omöjliga att göra) men det finns Michiganmål – och det fick vi se i den andra periodens inledning.
Bakom mål la Oscar Nordin upp pucken på bladet, lyfte klubban och drog in pucken i mål stående bakom Alvestas målvakt Algot Persson.
Mästerverket innebar 0–2, som blev 0–3 när Lucas Käkelä tryckte in pucken under en avvaktande utvisning och när Isak Salqvist stack upp och prickade in fyran i numerärt underläge var det sedan länge över. Det stannade vid 0–6. Det kunde blivit mer.
Känslan jag tar med mig är att klasskillnaden i matchen är talande för den allmänna klasskillnaden mellan lagen. Troja är ett helt annat och mer homogent lag än i fjol, som är inne i en process som ska sluta med en toppattack mot Hockeyallsvenskan.
Alvesta behöver inte fundera så mycket på målsättningar. Laget är för svagt för att utmana de bästa och kan i lugn och ro redan nu börja bygga för hösten, eftersom ingenting farligt kan hända, sportsligt sett. Risken är att bristen på morötter kommer att göra Alvesta och liknande lag i Hockeyettan ointressanta. Kanske är det också det publiksiffran antyder.