Hockeyfredag: Låt Tre Kronor bli Ett Lekland

Det här är nämligen de första riktigt kritiska orden jag skriver om vår avgående förbundskapten. De borde ha kommit tidigare. I min enfald trodde jag att Bengan skulle överraska mig under OS. Och dig. Och Wikegård . Och hela svenska hockeyfolket.

Det gjorde han inte.

Trots att han haft fyra långa år på sig (sedan Turin) att komma med något nytt och fräscht var det två olika grenar vi såg i Vancouvers herrturnering för hockey.

? En gren där Kanada, USA, Schweiz och i viss mån Ryssland huserade. Där smällde det, där checkades det, där var det kul att vara åskådare.

? Grenen där Sverige lirade var en disciplin där blågult – trots all stjärnglans – inte kom någonvart. Jämfört med Kanada och USA såg man ut som en hostande Volvo som passeras av en förbisvischande Trans Am.

Skillnaden mellan två spelsystem – ett checkande tempostarkt och ett defensivt tempobromsande – har nog aldrig tydliggjorts på ett bättre sätt.

Men inte är väl spelare som Pat Kane , Jarome Iginla och Ryan Getzlaf egentligen så mycket snabbare, effektivare och bättre än Bäckström och Sedinarna ?

Nej, verkligen inte. Däremot hade finallagen varsin coach som pekade med hela handen i anfallsriktningen.

Det hade inte Sverige. Det var en miss, ett grovt tjänstefel.

Vi fick istället en mediagrinig Bengan, som käftade emot reportrar som kom med lika försiktig som rättvis kritik. En man utan plan. En man med minimal handlingskraft. En man som blivit ohyggligt gammal och fel för sitt uppdrag.

Att vi vann OS-guldet 2006 var fantastiskt kul.

Att vi vann OS-guldet 2006 var däremot inte fantastiskt, eftersom varken kanadicker, amerikaner eller ryssar kom i vår väg.

På så sätt var det exempelvis både fantastiskt och kul att Mats Wilander vann Franska Öppna 1982. Men alla vet: det går inte att spela defensiv tennis i dag. Den är död. Offensiven har dödat den. Samma sak, vågar jag påstå, skedde i Vancouver 2010 med ishockeyn.

Snart tar Pelle Mårts över Sverige och det blir på alla sätt bättre. Mårts känner redan den nya generationen blågula talanger och kan förhoppningsvis slussa in dem i ett offensivt och fysiskt tänk.

Själv tänker jag ännu längre. Jag tänker fyra, fem, sex år framåt i tiden. Jag tänker på den som kommer att efterträda Pär Mårts.

Hur kommer Svenska Ishockeyförbundet att resonera när den dagen kommer? En förvaltare? Eller en utvecklare? Både och?

Mitt personliga hopp, min framtida drömkapten föddes i Kalix den 22 augusti 1973. Han heter Jonas Rönnqvist och har av det stjärnlösa Almtuna skapat ett av landets mest sevärda ishockeylag.

– Jag anser att den klassiska smarta defensiva hockeyn är passé, profeterade Rönnqvist redan den 18 februari 2009 under en presskonferens i Sunnerbohov efter en förlustmatch mot Troja.

I likhet med andra tränarnamn ur den nya generationen (exempelvis Växjös Janne Karlsson och Borås Jens Gustavsson ) har Rönnqvist på ett tydligt sätt visat att han vill utveckla svensk ishockey, inte bara förvalta det som varit.

Jonas Rönnqvist finns i dag inte på förbundets radar, vilket talar emot att min dröm går i uppfyllelse. Det finns däremot massvis med saker som talar för: ett koncept som går ut på att åka, åka och åka, checka, störa, ligga på och vilja och våga vara allmänt jobbig att möta. En offensivt inriktad tankegång som för en ung svensk talang borde vara vad vinden är för seglaren. Något roligt, något lekfullt, något självklart.

En kuriositet som ger oss ytterligare en nyans i Jonas Rönnqvists ledarskap som hockeytränare är hans bisyssla. Tillsammans med en god vän äger Rönnqvist företaget Leo´s Lekland, som finns i sex svenska städer: Luleå, Umeå, Skellefteå, Växjö, Kalmar och Borås.

Syftet med leklandet är att få barn att välja den fysiska leken före det farliga stillasittandet framför tevespelet och datorn. På Leo´s Leklands webbsajt står:

Barn har en naturlig lust till lek och mår bra av att röra på sig. Det har vi tagit fasta på.

Byt ut ordet barn mot spelare och du har – grovt förneklat – Rönnqvists tränarfilosofi i ett nötskal.

Under sina två säsonger i USA (2000-2002) spelade han för Mighty Ducks of Anaheim (i dag Anaheim Ducks) och dess AHL-lag Cincinnati Mighty Ducks. Tränaren under tiden i Cincinnati skulle bli Rönnqvists store läromästare.

– Jag visste redan då att det skulle gå bra för honom, sa Rönnqvist om läromästaren när vi talades vid i onsdags, timmarna före nedsläpp i playoff-matchen Mora–Almtuna.

Ja, det gick ganska bra, får man lov att säga.

Rönnqvists ex-tränare är inne på sin blott sjunde säsong som NHL-coach. Trots det kan han skryta med tre Stanley Cup-finalserier, varav en som segrare.

När Sidney Crosby petade in Iginlas passning fram till 3–2 mellan benen på Ryan Miller i OS-finalens overtime fick läromästaren jubla över sin dittills största framgång.

Hans namn: Mike Babcock .

Sämre läromästare kan man ha.