Krönikan: Vinnare Roar blev sur...

Efter 2–0-segern mot sin gamla klubb Ängelholms FF var han glad och förbannad.

På samma gång.

Det var nog lite som för Per Gessle . "Här kommer alla känslorna på en och samma gång" - typ.

Inför besöket på Ängelholms IP hade Öster förlorat två av 32 spelade seriematcher sedan augusti 2011. En av de två förlusterna var 0–3-smällen borta mot Ängelholm för ett knappt år sedan.

Därför var gårdagens match ingen match i mängden för Roar Hansen .

Han bor fortfarande i Stidsvig. Bara två mil (rakt genom skogen) från Ängelholm.

Hansen hade hemma på sin kammare klurat ut en helt ny taktik som skulle konfundera hans efterträdare i ÄFF, Joakim Persson .

Öster spelade 3–5–2 i går. Det var första gången den här säsongen som Växjölaget startade en match med två anfallare.

Roar avslöjar för mig att något som hände för två år sedan (!) bidrog till att han satsade på både Freddy Söderberg och Matteo Blomqvist-Zampi från start i den här bortamatchen.

"Matteo gjorde ett mål och var väldigt duktig när Öster vann med 3-2 här i Ängelholm för två år sedan" minns Roar.

Dessutom är Blomqvist-Zampi en spelartyp som passar Ängelholms mittbackar Marcus Lindberg och Jonas Nilsson dåligt.

Andra orsaker till Hansens plötsliga byte av spelsystem var att han bara vara riktigt rädd för en av hemmalagets två anfallare (och därför bara ansåg sig behöva tre backar) samt att han ville ge sitt lag förutsättningar att koppla ett omedelbart grepp om spelet.

Det där sistnämnda var , som jag ser det, den viktigaste positiva effekten av bytet av spelsystem.

Tack vare 3–5–2-uppställningen kunde två anfallare, två yttrar och en central mittfältare tidigt sätta en intensiv press på hemmalagets spelare.

De helgula fick ingen ro att bygga upp något eget spel.

Öster stressade sönder alla deras intentioner.

Normalt sett hemmastarka och spelskickliga Ängelholm kom ingenstans.

Dessutom var det Stefan Karlsson och Patrik Bojent som spelade yttrar i Öster i går. Alltså två killar som i grunden är försvarsspelare. De tog därför effektivt hand om ÄFF:s kanthot, Martin Andersen ochAlbin Nilsson .

Kort sagt: Hansens utklassade Persson i coachmatchen.

Men varför var han då sur som ett åskmoln när han klev in från åskregnet för att möta oss murvlar?

Jo, han tyckte att hans spelare blev lata i mitten av första halvlek, och rent bekväma efter paus.

"De hade ju inget att vara rädda för. Varför blev killarna då så passiva?" sa han frågande.

Utan att vara utbildad psykolog tror jag inte att passiviteten berodde på vare sig lathet eller fel inställning.

Snarare en vilja att försöka stänga matchen eftersom Ängelholm ända sedan den femte minuten spelade med blott tio man, att Öster ledde med 2–0 och att allt var klappat och klart.

Åtminstone så länge hemmalaget inte fick in ett slumpmål.

När Österkillarna skulle spela på säkerhet och inte ta några risker såg de helt enkelt lata ut.

Åtminstone i vinnarskallen Roar Hansens ögon.