Växjö Lakers - hockeyns svar på Kalmar FF

Om vi tar en närmare titt på det bollsparkande laget från östkusten och det skrinnande gänget från Kronoberg finns det – om vi åsidosätter de olika sporternas natur – fler likheter än skillnader.

Både Kalmar FF och Växjö Lakers har haft ett mycket framgångsrikt 2000-tal där kontinuitet varit det absoluta nyckelordet.

Det känns som om Nanne Bergstrand tränat laget ända sedan Franska Revolutionen och Janne Karlsson är – trots att han till sättet inte påminner särskilt mycket om Nanne – den hockeycoach bland Sveriges elitklubbar som haft samma arbetsgivare under längst tid.

Kalmar FF har en evig tråkstämpel över sig där hårt arbete och snabba omställningar premieras före publikfriande offensivlusta. Det är precis samma sak med Janne Karlssons Växjö Lakers. Under en räcka av år har ett modernt Växjö Lakers mejslats fram, ett lag som få lag gillar att möta, som inte drar någon extrapublik på bortaplan och som alla lag har svårt att slå (titta bara på lördagens bortamatch mot guldkandidaten Skellefteå).

Kalmar FF har inte bara grovjobbare utan även finlirare. Klubbens specialitet har blivit att hitta utländska spelare (under en period speciellt brassar) som passar in och som kan göra skillnad mellan motgång och framgång. På samma sätt har Växjös sportchef Henrik Evertsson gjort det till en konstform att hitta utländska (i synnerhet transatlantiska) hockeyspelare av det rätta virket som gör skillnad.

I lördags var det exempelvis lille Steve Saviano och den energiske Liam Reddox som gjorde målen medan den robuste Noah Welch åter gjorde en stormatch från sin backplats.

Också när det gäller kulturbärarna i lagen påminner KFF och Lakers om varandra. Om Kalmars verbale lagkapten Henrik Rydström har Nanne Bergstrand sagt:

– Han springer så fort han ser en journalist. Och oftast hinner han ikapp.

Växjö Lakers har Johan Markusson . Älskad av fansen. Uppskattad av lagkamraterna. Intervjuas i nästan varenda paus och är – med sin kloka och trovärdiga ton – en ambassadör för Växjö Lakers.

Det är inte för inte du blir hatad/avskydd/ogillad i idrottssammanhang. Den klubb som aldrig sticker ut och aldrig vinner något blir aldrig ett hot. Både Kalmar FF och Växjö Lakers har däremot varit klubbar som velat någonstans och som arbetat stenhårt för att nå dit. Klubbar som fått sina fans att hoppfullt ana och sina rivalers fans att oroligt frukta att någonting riktigt stort väntar runt hörnet.

Så tog Kalmar FF också SM-guld 2008.

Så gick Växjö Lakers också upp i elitserien 2011.

Lördagens uppvisning i "tråkig" disciplin torde vara det sista beviset för att Växjö Lakers är hockeyns Kalmar FF. Trots att Lakers egentligen inte iscensatte ett enda långt anfall under hela matchen i Skellefteå Kraft Arena flög laget hem med samtliga poäng.

Detta imponerar kanske mest med Växjö Lakers just nu: att laget, trots ett anfallspel som saknar harmoni och ett powerplay som hittills varit helt impotent, håvar in sina poäng och just nu parkerar på en femteplats i tabellen.

Huvudbryt är totalt när det gäller hur kedjorna ska formeras. I lördags satsade Janne Karlsson på att stjärntrion Petr Vampola , Robert Rosén och Tomi Kallio skulle leda laget ihop.

– Lika barn leka bäst, motiverade Karlsson före matchen.

Ju fler kockar, desto sämre soppa, tyckte jag själv när matchen färdigspelats.

Vampola är den intensive och Rosén den mer tänkande, men likväl är de två magiker som slåss om samma scen. Känslan är att gemensamma gästspel då Lakers toppat laget och jagar kvittering nog fungerar bättre än att de ska dela upp shownumren mellan sig.

Min tanke: Låt kraftkarlen Jan Urbas komplettera Rosén och Kallio istället och låt Vampola sprida sina trollkonster i andraformationen.