Växjö Lakers saknar motgångskultur

Där andra klubbar kickat tränare till höger och vänster och tvingats kvala sig kvar har Växjö Lakers haft en till synes ständigt uppåtpekande sportslig utvecklingskurva.

Där andra klubbar satsat fel och halkat efter i tabellen har Växjö, med försvinnande få undantag, alltid varit med och slagits på övre halvan fram till dess att elitserieeran inleddes.

Nu – för första gången i Växjö Lakers korta historia – har klubben fått uppleva en riktig motgång. Vad händer? Jo, folk blir som paralyserade. Som om de anfallits av en främmande makt. Det är panik. Det är avgå alla som gäller. Det är snudd på katastrofvarning utfärdad.

Vi på Smålandspostens sportredaktion har ofrivilligt intagit kyrkans roll; folk vi inte ens känner ringer och mejlar och häver ur sig sin oro för att finna någon sorts tröst eller bekräftelse. Och jag kan intyga att vi censurerar stenhårt bland de kommentarer, fyllda av hån och avsky, som väller in under våra matchrapporteringar på webben.

Här finns någonting som borde bekymra Växjö Lakers vd Anders Öman storligen: I Växjö Lakers existerar ingen motgångskultur. Till skillnad från de luttrade Österfansen, vars normaltillstånd varit olycka från och till i 20 år, vet Lakersfansen knappt vad ett prekärt sportsligt läge innebär. Under Janne Karlssons fem år i Lakers hade fansen, fram tills nu, inte ens varit med om att uppleva fler än tre raka förluster. Därför saknar Lakers helt erfarenhet av att hantera kräftgångar i tabellen.

Ärligt talat: hur krisigt är det egentligen att, som nu, ligga tia i elitserien? Om Frölunda inte vunnit i lördags hade avståndet till en slutspelsplats varit tre poäng. Tre poäng.

Kris? Javisst. Men ibland kan en kris vara nödvändig, under förutsättning att den reds ut och leder till krisberedskap. Att klubben nu, för första gången någonsin, sänker biljettpriserna i hela Vida Arena är ett tecken på krishantering. Att Anders Öman tagit sportchefen Henrik Evertsson i örat och krävt en haverirapport är ett annat.

Lördagens två Lakerspoäng i Ängelholm fick mig att tänka på två saker: psykologi och placeboeffekter.

Psykologi, därför att Dennis Rasmussen (eller ska vi kalla honom Rasmessiasen ?) är det perfekta exemplet på hur mycket lättare det är för en spelare utan ett ok på sina axlar att prestera jämfört med en spelare som sargats själsligt av alla förluster. Rasmussen missade tolv matcher, har över huvud taget ingenting med Växjös förlustsvit att göra och har agerat fullkomligt avslappnat.

– Vadå problem? Jag är här för att bli hjälte, säger hans kroppsspråk samtidigt som Rasmussen blir hjälte två gånger på tre dagar.

Vi i media ägnar oss ofta åt effektsökeri. Blir det något Sam Hallam -effekt? undrar alla. Själv tycker jag att två matcher är en omöjligt kort tid för att avgöra om Växjölaget mår bättre, sämre eller varken eller av tränarbytet. Jag tycker dock att tempot höjts, att forwards går mer rakt på mål och att Lakers satt både Timrå och Rögle under press. Det är här jag misstänker att de fem poängen kan vara en placeboeffekt av tränarbytet, det vill säga en effekt som egentligen inte alls behöver bero på förändringen utan på att alla omedvetet skärper sig när det är skarpt läge.

Framför allt är jag inte säker på vilken typ av match det var jag och 4500 andra i Lindab Arena såg.

Var det en övervägande allsvensk kamp?

Eller var det mellan två lag, värdiga elitserien?

Vi talar trots allt om det Rögle som två dagar tidigare kölhalades av Skellefteå AIK i en av tidernas mest ojämna kamper på elitnivå.

Vi talar trots allt om det Växjö Lakers som behövde 100 minuter på sig för att utnyttja ett numerärt överläge.

När Växjö nu ställs mot lagen längre upp i tabellen lär svaren bli tydligare.