Svensk succé men Norge ändå dubbelt så bra
Egentligen tycker jag att det är för mycket tjat om jämförelser mellan Sverige och Norge. Kanske beror det på att jag är skåning. Jag har aldrig känt någon särskild rivalitet med vårt nordvästra grannland.
Men eftersom det nu ändå har ältats om Norge, jag hörde till och med en svensk radioreportrar glädjas åt en norsk motgång, låt oss konstatera att vi förlorar en jämförelse med flera skidlängder. Så har det nästan alltid varit.
Den nordiska skidåkningen var grunden för det som blev vinter-OS och skidsportens vagga stod i Norge. När de nordiska grannländerna började tävla mot varandra runt sekelskiftet var finnarna snabbast på flacka banor, norrmännen överlägsna i kuperad terräng. Det tidiga 1900-talets skidkung, norrmannen Lauritz Bergendahl, bevisade sin storhet genom att vara framstående både i backe och på längden. Fortfarande utmärker sig Norge genom överlägsen bredd.
En del norrmän ogillade att skidåkning blev en sport. Skidåkning var främst ämnat att stärka kropp och själ. Upptäcktsresande och nationalhjältar som Fridtjof Nansen och Roald Amundsen utförde några av sina bedrifter med skidorna på.
För att ställa sig in hos norrmännen började svenskarna 1901 arrangera nordiska spelen i skidåkning. IOK-presidenten Coubertin gillade spelen och tyckte att de borde omvandlas till vinter-OS. Svenskar och norrmän var dock emot, de ville behålla kontrollen över den nordiska skidåkningen. Men 1924 hölls de första vinterspelen i Chamonix, även om de utnämndes till OS i efterskott.
Norge bäst av alla i OS
När det väl blev tävling av visade Norge sin styrka. Gutterna och jenterna har tagit fler medaljer än något annat land i olympiska vinterspel, 98 guld, 103 silver och 81 brons. Tidernas störste vinterolympier är Björn Dählie, en norsk skidåkare.
I förra vinter-OS hade Norge bra glid och vann tretton guld. Inte konstigt att man kan spåra viss frustration den här gången. Särskilt sedan Norge tagit stryk av Sverige i skidstafett två dagar i rad och, om vi struntar i jämförelsen, missat medalj.
- Efter att vi har presterat så eländigt i detta OS anser jag att alla norrmän som deltagit borde skämmas, tyckte en missnöjd skribent på Verdens Gangs debattforum.
Det kom både medhåll och mothugg. Någon påpekade att sjukdom och form kan vara svåra att styra, en annan att 16 medaljer inte är illa för ett litet land.
Förklaringar till framgångarna
Jag är den förste att hålla med och har ivrigt letat efter förklaringar till den norska styrkan. Att skidåkning är den näst största sporten i landet betyder säkert mycket. Stora ekonomiska resurser är en annan viktig förutsättning. Att pengarna satsas målmedvetet på både stora och små vintersporter spelar säkert också roll. Norge vinner medaljer i en del grenar där konkurrensen är svag.
Dessutom, i Norge är det klent ställt med en vintersport som i Sverige lockar en stor del av pengarna och talangerna - hockey.
n n Medan norska idrottsstjärnor drar till fjälls eller skogs, tar de svenska flyget över Atlanten för spel i Nordamerikanska hockeyrinkar.
Den störste av dem fick nöja sig med att vara publik när Sverige tog en knapp men viktig seger mot USA. Jag tänker på Peter Forsberg som enligt assisterande förbundskapten Janne Karlsson vilade för att han hade träningsvärk.
Okej att "Foppa" fick ta det lite lugnare efter sin premiärmatch, men nog borde han under delar av matchen fått spela in sig i en kedja eller powerplayformation. Nu återstår bara en match innan kvartsfinalen, där kan det bli riktigt tufft.
Tufft blir det säkert för Damkronorna ikväll. Upptäckte att jag var så exalterad efter semifinalen att jag kallade Maria Rooth för Malin. Autopiloten blandade förmodligen ihop henne med Malin Roth, framgångsrik galopphästtränare från Tingsryd. Ni som fattat galoppen bättre följer säkert finalen. Det blir svårt, men vi slipper åtminstone Norge.
