Guns N' Roses – världens största och krångligaste band
Det gick rykten i Hollywoods undre musikvärld om en sångare som kunde slita bort tak med sin röst. Det var i alla fall på det viset trummisen Steven Adler beskrev Axl Rose för sin kompis Slash. Axl var då förgrundsfigur i bandet Hollywood Rose, som var en enda stor svängdörr där medlemmar kom och gick om vart annat. Det är så Slash minns det när han sammanfattar sin första tid som musiker i sin självbiografi.
I Hollywood Rose fanns även gitarristen Izzy Stradlin, och genom Steven Adlers omsorg lyckades både Steven och Slash komma med i bandet. Slash och Axl Rose blev snabbt goda vänner, kanske för att Axl ett tag bodde hemma hos Slashs familj, som då bestod av mamma och mormor. Fast han flyttade ut i det ögonblick då Slash under en biltur till replokalen föreslog att Axl skulle be om ursäkt för att han sagt fuck off till Slashs mormor Slash beskriver det som att Axl först började gunga fram och tillbaka, för att sedan slänga sig ut ur bilen som kördes i drygt 60 kilometer i timmen.
Efter ytterligare en incident, en misshandel av en kille under en spelning, lämnade Slash Axls band precis som han skulle komma att göra en andra gång drygt tio år senare, men då under helt andra förhållanden.
Spillrorna av Hollywood Rose slog 1985 ihop sig med ett annat band, LA Guns. Duff McKagan anlitades på bas i vad som diplomatiskt döptes till Guns 'N Roses. Den allra första uppställningen inkluderade gitarristen Tracii Guns, men det dröjde inte länge förrän inbördes bråk och brist på engagemang gav den klassiska sättningen med Steven Adler tillbaka på trummor, och Slash bredvid Izzy på gitarr.
Med alla medlemmar på plats, ett stort skivbolag som trodde på dem och en rad fantastiska låtar, kom nästa jakt på rätt person. I detta fall en producent.
I Slashs biografi berättar han om Paul Stanley som en kandidat. Ett av Kissångarens krav var att Welcome to the jungle skulle ha en catchigare refräng. Det fällde honom. Mike Clink fick jobbet istället. Och Welcome to the jungle räknas i dag som bandets bästa låt.
Det dröjde över ett år innan Appetite for destructions blygsamma försäljningssiffror plötsligt sköt i höjden. Singlarna Paradise City och Sweet Child O' Mine blev megahittar och sommaren 1988 var bandet ett av världens mest populära. Vanliga popnördar som aldrig någonsin tagit i en hårdrocksplatta ens med tång köpte albumet och spelade det om och om igen.
Men oavsett den enorma framgång Guns 'N Roses fick under slutet av 80-talet och början av 90-talet, så slet drogmissbruk och egocentrism sönder bandet när en efter en antingen tvingades bort eller slutade självmant - alla utom Axl Rose, som varumärkesskyddade bandnamnet och sedan gick in i en till synes märklig konstnärlig kramp. Guns 'N Roses senaste album Chinese Democracy tog som bekant 13 år att spela in och släppa.
En ledtråd till den långa produktionstiden finns för den som lusläser Slashs biografi, när han går in på Axl Roses jobb med syntar på Use your illusion-albumen: Axl kunde sitta i timmar för att få det rätta ljudet på ett visst ställe i någon av låtarna. Det kunde ta hur lång tid som helst. Han vill skapa den absolut mest perfekta dramaturgin.
Torbjörn Hallgren
Mysteriet med Norgeflaggan är löst
BLT:s Sweden Rock-team vet numera varför Axl Rose drog på sig en Norgeflagga under senaste besöket i Norge. Det var inte för att skyla sin allt mer förfallna frisyr. Nej, Axl Rose trodde helt enkelt att han var i Norje, Blekinge.
