Myten om det "dejlige" landet

Som ett brev på posten kommer Ord & Bild nu ut med ett fullmatat temanummer om Danmark. Och det kan ju vara välmotiverat, eftersom vårt lilla grannland i väster - också för en Malmöbo som undertecknad - utmärker sig som ett lika gåtfullt som intagande barn i den europeiska storfamiljen; dväljande någonstans mellan Grundtvigs pietistiska folkbildningsprojekt och Dansk Folkepartis galopperande xenofobi, mellan Tuborgen och Muhammed-teckningarna, och hela tiden med det danska "hygget" som ett förmildrande tillhygge.

I en av numrets huvudessäer resonerar forskaren Kristoffer Gansing utförligt om en av de mest seglivade myterna om det dejlige landet: det danska frisinnet. Här redogör han för den sociala och moraliska utvecklingen efter att den danska filmcensuren slopades på 70-talet, och lotsar läsaren från Ole Søltofts gladporriga Sängkantsfilmer till dagens på sina håll starkt konserverande kulturuppfattningar; en förvandlig emblematiskt förkroppsligad av Louise Frevert, som i sin ungdoms dagar medverkade i nämnda filmer och som i dag ansvarar för Dansk Folkepartis kultur- och jämställdhetsfrågor.

Samma komplicerade mönster kan anas i sådana på ytan triviala sammanhang som fjolårets gränslösa hyllningar till jubilaren H C Andersen, och i hur kramandet av honom möjliggjordes utan att man på djupet tycks ha tagit till sig konsekvenserna av hans ledmotiv: den sociala stigmatiseringen och tillblivelsen av den genuina människan. Såvida det inte är så att danskarna tendentiöst uppfattar sig själva som den fula och ännu icke fullt utvecklade svanungen i Europas tjattrande ankdamm.

Samtidigt försatt man chansen att nyansera självbilden en smula genom att i tillbörlig grad uppmärksamma landets andra stora 1800-talsson och jubilar: Søren Kierkegaard (död 1855).

Prästen och författaren Stoika Hristova skriver initierat om den kärve tänkarens krav på autenticitet och på den enskildes förlösning som människa, allt med utgångspunkt i det centrala verket Fruktan och bävan. Se där en utmaning för ett folk som ersatt välfärdspolitiken med en värdepolitik snarare präglad av kanonbildning och "integrationskontrakt" än av den avspända fördragsamhet som fordom så starkt förknippades med det danske smil.

Kristendomen har inte kommit till Danmark! tvingades Kierkegaard bittert konstatera. Och att av patriotisk indignation - eller av just fruktan och bävan - bojkotta muslimska taxichaufförer i Köpenhamn är kanske inte heller bästa vägen mot en syndernas förlåtelse.