19-åriga Loredana ska utvisas – sitter i Migrationsverkets förvar: ”Nästa gång kan det vara jag”

19-åriga Loredana Hoxhaj sitter i det grå mjukisstället som alla placerade får av Migrationsverket innan man har fått kläder hemifrån. Hon har lagt armarna runt sig där hon sitter i soffan i besöksrummet, på förvaret i Ljungbyhed.

– Det är kallt överallt här inne, säger hon.

Där har hon nu suttit i drygt en månad efter att Migrationsverket beslutat om att hon skulle placeras i förvar tills dess att utvisningen sker.

– Jag försöker att hålla mig stark och positiv för familjens skull.

2013 kom då nioåriga Loredana Hoxhaj till Sverige tillsammans med sin mamma, pappa och yngre bror. Familjens liv i Albanien hade varit isolerat och fyllt av rädsla efter många år i en blodsfejd mellan Loredanas pappa och en annan familj. Hennes pappa levde under ett konstant dödshot och kunde därför inte bo hemma med familjen.

– Jag träffade knappt min pappa eftersom han inte ville riskera att vi råkade illa ut. Därför kunde jag inte heller gå i skolan på samma sätt som andra eller delta i andra aktiviteter.

Flykten tog familjen till Olofström där Loredana och hennes familj fick ett boende av Migrationsverket medan de sökte asyl i Sverige.

– Vår första dag i Sverige minns jag hur vi gick hela familjen till lekplatsen på gården, känslan av att vi kunde umgås som en familj på det sättet den finns kvar inom mig, säger Loredana och ler vid minnet.

Familjen trivdes bra i Sverige och Loredana och hennes bror fick börja i skolan där de träffade kompisar och lärde sig svenska. För Loredana var det som att livet började om på riktigt, menar hon.

– Eftersom jag visste att pappa var trygg i Sverige kunde jag också känna tryggheten här att vi kunde leva ett vanligt liv.

I oktober 2014 kom beslutet från Migrationsverket om att familjen skulle utvisas till Albanien då de ansåg att det inte fanns någon hotbild mot någon av familjemedlemmarna som kunde ligga till grund för asyl.

Loredana blev kort därefter sjuk. Hon utvecklade en djup depression och ett tag blev det så illa att familjen trodde hon skulle dö, berättar hon. Familjen uppsökte sjukvård för Loredana och hon satt i många möten på psykiatrin.

– Jag var helt apatisk och hade självmordstankar. Alla läkare vi var i kontakt med rådde mina föräldrar från att åka tillbaka till Albanien eftersom jag var så pass dålig.

Familjen överklagade till Migrationsdomstolen som inte prövade ärendet. När utvisningen trädde i laga kraft februari 2014 var läget så kritiskt för Loredana att hennes föräldrar inte såg någon annan utväg än att stanna kvar olagligt i Sverige.

Fyra år senare preskriberades familjens ärende och de kunde söka om uppehållstillstånd på nytt men fick åter igen avslag av Migrationsverket. Samtidigt fattades beslutet att familjen skulle utvisas på nytt.

Under tiden fick Loredanas föräldrar rätt att arbeta i Sverige och kunde då söka jobb. Hennes pappa fick en tillsvidaretjänst i Konga vilket förde familjen till Tingsryds kommun.

– Jag är den som kan bäst svenska i familjen så det har blivit jag som tar hand om ärendet ganska mycket åt oss, säger Loredana.

Familjen fortsatte överklaga besluten. Samtidigt sökte Loredana uppehållstillstånd på egen hand med hänvisning till hennes anknytning till Sverige, även det fick avslag. Förra sommaren tog Loredana sin examen från Procivitas gymnasium i Växjö, nu är hennes mål att fortsätta utbilda sig.

– Jag vill läsa juridik på universitet. Jag har alla min vänner här och många av våra familjevänner är som våra familjemedlemmar. Mitt liv i Sverige är det jag känner till.

En dag i juli tar hon tåget till Kristianstad för ett möte med sin handläggare på Migrationsverket. Hon får till sig att det senaste beslutet i hennes ärende ska diskuteras men väl inne på kontoret dök två civilklädda poliser upp.

De berättade att det fattats ett beslut redan i maj om att hon skulle placeras i förvar och att hon skulle åka med dem till Ljungbyhed.

– Jag blev helt chockad och förstod först ingenting, jag visste inte att beslutet om förvar ens hade fattats.

Loredana fick varken packa eller ringa sin mamma och berätta att hon skulle placeras.

– Det var jättejobbigt, jag kunde ringa henne först när jag kommit på plats. Jag hörde hur uppgiven hon blev.

I beslutet skriver Migrationsverket att eftersom Loredana inte medverkade i det tidigare utvisningsbeslutet, finns det en risk att hon håller sig borta igen och därför ska hållas under uppsikt.

– Jag var ett barn då, jag kunde inte påverka vad mina föräldrar beslutade men jag har också stor förståelse till varför de valde att stanna.

Det har gått en månad sedan Loredana placerades i förvaret. För knappt två månader sedan kom gränspolisen och hämtade hennes pappa. Sedan dess är han placerad i Migrationsverkets förvar i Göteborg samtidigt som hennes mamma är kvar i Konga med hennes två yngre bröder.

– Mamma är väldigt stark, samtidigt märker jag att de saknar mig och pappa. Särskilt min yngsta bror.

Dagarna i förvaret är enformiga och ensamma men personalen är snälla och hjälpsamma när hon behöver något, menar hon. Samtidigt är det en stressfull situation att sitta instängd.

– En morgon vaknade vi av att en kvinna skrek eftersom hon skulle skjutsas till flygplatsen. När de tog med henne ut från byggnaden kunde man höra hennes skrik hela vägen in, säger Loredana och tittar ut genom besöksrummets fönster och fortsätter:

– Jag brukar skoja med personalen att det första jag ska göra när jag kommer ut är att krama ett träd.

Under de senaste veckorna har Loredanas ångest kommit tillbaka. Hon har haft svårt att sova och allt oftare drabbas hon av panikångestattacker. Hon bär hela tiden på rädslan att hennes depression ska komma tillbaka utan att hon ska kunna hantera den, menar hon.

– Varje dag vaknar jag upp med stressen om att jag kan vara näst på tur att behöva lämna Sverige. När helgen kommer vet man att man klarat ännu en vecka, sedan börjar det om igen.

Familjen väntar just nu på bevis från Albanien som kan styrka deras asylskäl i Sverige.

– Allt vi vill är att stanna och fortsätta leva våra liv, Sverige är vårt hem och den kultur vi kan. Vi blir hemskickade till ett land där vi blir invandrare.