Ekonomen som försov sig – och gav ny tid till kreativiteten

Vägen har inte varit spikrak.

Bara en sån sak som att Gudrun stormade fram och vände upp och ner på det mesta i januari 2005. Ibland kan till och med förödelse vara del i en kedja av omständigheter som leder till lyckligt slut.

– Jag försov mig till uppropet på ekonomiprogrammet i Lund, och tog det som någon sorts tecken. Jag hade redan pluggat teknik och fysik i ett och ett halvt år där nere men inte riktigt hittat rätt.

Det var då Gudrun svepte in över Sverige och gjorde plockepinn av småländsk urskog.

Även om vinterstormen skapade kaos och trauma, så hjälpte den till att sortera upp livet för en sökande yngling med rötterna i Linneryd. Martin Andersson fick anledning att vända blicken hemåt igen, mot ett släktträd med spirande grenverk men just för tillfället hårt ansatt av en naturkatastrof.

– Jag har ju jobbat mycket på JGA – hoppat in och hjälpt till där det behövts i produktionen och på kontoret under uppväxten och nu fanns det plötsligt massor att göra.

J G Anderssons Söner AB i Linneryd är ett privatägt sågverk med tradition för tillverkning och försäljning av förädlade trävaror. Företaget startades 1928 av Johan Gustaf Andersson och hans hustru Olivia. I dag drivs det av fjärde generationen Andersson. Martins bror Claes är vd och kusinen Magnus Ragnarsson är personalchef. Martin själv sitter i styrelsen och säger att han gillar att åka norrut ibland för att föra traditionen vidare.

– Som liten var jag inställd på att bli arkitekt. Jag var fascinerad av hus och rumslighet och som många andra ungar ritade vi mycket som små, både Claes och jag, om jag minns rätt. Mamma har också målat en del och kulturen har alltid funnits därhemma eller när vi varit ute och rest. Vi var kanske inte alltid så intresserade, min bror och jag, och satt med en chipspåse och någon dricka i baksätet när föräldrarna åkte runt bland utställarna på konstrundan i Tingsryd.

Så, när väcktes ditt eget intresse för att skapa?

– Man kan väl säga att mycket började med en bok om bonsaiträd som jag kommer över när jag var 22 någonting. Jag blev fascinerad och läste mycket. Det var faktiskt det som ledde till att jag försov mig och missade det där uppropet. Ja, så blev det röjningsarbete efter Gudrun i stället, och så började jag söka jobb på plantskolor och fick en deltidstjänst på Blomsterlandet i Växjö. Lite senare kom jag in på ekologisk trädgårdsodling på Capellagården på Öland, och där har de ju keramikutbildning också. Det ena gav det andra och jag kände att jag ville göra mina egna bonsaikrukor. Jag lärde känna en elev som gick där, Masayoshi Oya, som hjälpte och inspirerade mig. Och en lärare, Ellen Ehk, övertygade mig om att söka in på keramikutbildningen.

Efter kreativt skapande på Capella fortsatte Martin Andersson till Göteborg och HDK (Högskolan för design och konsthantverk) där han tog en kandidatexamen. Under sin konstnärliga resa har han även hunnit med en vistelse i Sydkorea.

– Jag kände att jag behövde ta mig ut från skolmiljön och få ny inspiration och jag har länge varit intresserad av deras levande process och hur de jobbar för hand. Så fick jag tillfälle att åka iväg och bo hemma hos en etablerad keramikkonstnär och hans fru under tre månader. Det var långt ute på landsbygden, bland risfälten ända uppe i bergen och mycket, mycket speciellt.

Hur blev du skåning då?

– Efter utbildningen i Göteborg flyttade jag tillbaka till Öland där jag har ett litet torp. Ja, sedan träffade jag min tjej, som är sommarölänning men kommer här nerifrån Malmö. Så förra hösten flyttade jag hit och mycket har trillat på plats. Jag håller i kurser på Folkuniversitetet och har en egen liten verkstad men ingår också i ett keramikkollektiv med utställningslokal på Hornsgatan i Stockholm.

Hur kändes det att få en beställning hemifrån, som dessutom gynnar den biologiska mångfalden?

– Roligt förstås. Det är mitt första offentliga uppdrag i hembygden. De här blomurnorna med glasyrdekor ingår i ett biodlingsprojekt i anslutning till kyrkogården. Ellinor Heim, som fått pris för sin honung, är inblandad och krukorna ska fyllas med blommor som tilltalar bina.

Du har hunnit fylla 35. Så hur är det att vara konstnär i Sverige 2019?

– Personligen tycker jag nog att det blivit lättare och lättare att hitta rätt sammanhang. Varje jobb eller utställning leder till något annat.