Filmrecension: 3000 nätter

Med "3000 dagar" gör regissören Mai Masri sin första fiktionsfilm, men hennes dokumentärfilmsbakgrund återspeglas i högsta grad i resultatet.

Det är 80-tal och en liten lastbil kör genom Västbanken i den mörka natten. Inuti sitter en gråtande kvinna och en blodig ung man, runt om dem sitter beväpnade soldater. Den naturliga ljussättningen och kamerans skakningar under bilfärden skapar ett verklighetstroget intryck som bidrar till den laddade stämningen.

Kvinnan är Layal (Maisa Abd Elhadi), en palestinsk lärarinna som har plockat upp en skadad ung pojke i sin bil på väg hem. Men pojken misstänks för att ha attackerat israeliska säkerhetsstyrkor - något som gör att Layal i sin tur blir misstänkt för medhjälp till brottet.

I rätten döms hon av en domstol som hellre vill se ännu en palestinier bakom galler än att tro på hennes förklaring. Straffet, åtta års fängelse i ett israeliskt fängelse, känns dubbelt så tungt när det står klart att Layal är gravid. Ska hon, som alla råder henne, göra abort? Eller ska hon föda sitt barn och uppfostra det innanför murarna?

Symboliken i "3000 nätter" - att uppfostra ett barn i den hårda fängelsemiljön som metafor för hur det är att växa upp mitt under krig - fungerar bra. Än mer effektivt skildras hur omvärldens konflikter tränger sig igenom fängelsemurarna och påverkar människorna där. Masri har ett fint öga för detaljer, och hennes film bygger delvis på verkliga händelser. Allt bidrar till känslan av realism.

De karikatyrliknande rollfigurerna gör det dessvärre inte. Flera av rollfigurerna verkar nästan mallade på amerikanska fängelsefilmsförlagor, som den onda fängelsechefen, den sadistiska fångvaktaren och den godhjärtade advokaten. Det ger viss slagsida åt en film som skildrar en annars ganska unik situation.

TT