Filmrecension: Barndom

Det sjätte levnadsåret är barndomens "kungsår". Så inleds den här filmen och det är en fin och lite melankolisk tanke; Därefter tar skolans värld vid. Men som sexåring är det möjligt uppleva omgivningen i sin egen takt, på ett ibland nästan magiskt vis och det är också då som barndomen är som allra bäst.

På den idylliska Aurora Steinerbarnehage har den norska filmaren Margreth Olin följt framförallt sexåringarna, men också övriga förskolebarn, för att undersöka just det här sista året innan allvaret börjar på riktigt. I en observerande stil har hon tillsammans med den lyhörda fotografen Øystein Mamen skapat en riktigt hjärtevärmande film som ger en hopp om mänskligheten, utan att för dens skull vara direkt revolutionerande.

Filosofin bakom förskolans verksamhet är att barnens jobb är att leka eftersom det anses vara så som barn lär sig och utvecklas. Här anar man regissörens ärende: Att slå ett slag för den fria leken i en tid då det skriks om tidig skolstart och betyg samtidigt som det också är regel snarare än undantag med stora barngrupper på liten yta och låg andel utbildad personal.

Barnen i filmen är superkompetenta och får använda levande ljus och snickrar med moraknivar och riktiga hyvlar. Det funkar såklart utan blodvite eftersom det råder ett koncentrerat lugn under överinseende av säker manlig och kvinnlig personal som kan - och får möjlighet att utföra - sitt jobb. De kramas, visar känslor, lagar all mat från grunden, pysslar, stickar och fixar fantastiska, pedagogiska och fantasifulla roliga överraskningar.

Då och då dyker en skuldbeläggande debatt upp om huruvida det är rätt att ha barn på förskola, hur långa dagar de ska gå och varför föräldrar "skaffar barn om de inte vill umgås med dem". Den här filmen visar tydligt att det, under rätt förutsättningar, bara är till gagn för barnen att ha flera engagerade vuxna i sina liv och att det snarare är inriktningen och kvalitén på verksamheten som borde diskuteras.

TT