Filmrecension: Behemoth

I ett till synes oändligt landskap av svarta, dammande jordmassor tränger grävskopor allt djupare ned i marken. Samtidigt klättrar rader av lastbilar fyllda med jord uppför branta sluttningar. Filmaren Zhang Liang talar om Dantes gudomliga komedi och liknar markexploateringen vid Behemot, ett odjur skapat av Gud på den femte dagen.

"Behemoth" ger honom i alla avseenden rätt. Med storslagna bilder kontrasteras det jättelika, döda gruvlandskapet i det kinesiskt styrda Inre Mongoliet med livet utanför. De gröna, frodiga slätterna som folket använt som betesmark i generationer trängs långsamt men obönhörligt undan av den svarta och bruna jord som fraktas upp och tippas över gruvans kant, dygnet runt.

Regionen huserar en stor del av Kinas kolreserver och är av stor betydelse för landets blomstrande ekonomi. Men det är framgångar Liang inte delar med oss, åtminstone inte inledningsvis.

Efter den första distanserade skildringen av industrins framfart, flyttar Liang perspektivet mot människan. Inte heller verkar den blomstrande ekonomin nå fram till de människor som arbetar i gruvorna - de som borrar, spränger och släpar i den tuffa miljön, dag efter dag. Berget spyr ut vit, grå, svart och röd rök, dammet tränger ända in i arbetarnas lungor och orsakar sjukdom och för tidig död.

I filmens tredje parti slår Zhao Liangs budskap ned med kraft. Han filmar tysta "spökstäder", resultaten av ekonomisk framgång men tomma på liv. "Behemoth" blir en spegling av det besinningslösa konsumtionssamhället där överflödet inte har någon mottagare.

Stundvis tangerar Liang det pretentiösa, som när han placerar en naken man i de olika miljöerna och talar poetiskt om sin vägvisare. Men bildspråket, det imponerande fotot och budskapet i filmen är mer effektiva än orden. Behemot är inte bara gruvan, förstås, utan också människan. Och "Behemoth" är en ursinnig, poetisk varning riktad till vårt eget släkte.

TT