Filmrecension: Den skalliga primadonnan

Det börjar och slutar med jämtländska vattenfall och uppsluppna nakenscener. Bilderna knyter både högst konkret och symboliskt an till Kim Anderzons liv. Hon föddes i Jämtland, hon var mer frigjord än de flesta och använde sig under sin karriär ofta av sin kropp i arbetet på teaterscenen och på filmduken. Att nakenheten handlade om mer än erotik blir tydligt när Anderzons tid på Pistolteatern i Stockholm skildras, en radikal teater som satte en ära i hundraprocentig närvaro i teaterrummet.

Det är i återblickarna till den perioden som "Den skalliga primadonnan" känns allra mest dynamisk, filmen lyckas väl med att förmedla den lustfyllda trosvisshet som präglade arbetet med den fria teatergruppen, där Kim Anderzon var stjärnan med starkast lyskraft. Regissörerna Fredrik Egerstrand och Tintin Anderzon intervjuar Kims gamla vänner och kollegor: Judith Hollander, Johan Rabaeus och senare Krister Henriksson - hyllningarna haglar, inte oväntat, men verkar djupt ärliga.

Filmen spelades in under en period när Kim Anderzon är svårt märkt av sin cancersjukdom. Hon reser till Tyskland för att få behandlingar, håret på hennes huvud har ramlat av, hon är verkligen skallig, precis som primadonnan i Ionescopjäsen som blir en av de sista hon spelar. Ändå kommer väldigt lite självömkan över hennes läppar. Hon har valt att verka i kärlek, säger hon och planerar under sina sista levnadsveckor för en tack- och adjöföreställning för sina vänner.

Mycket, mycket sjuk och skör lyckas hon tack vare starka mediciner och sin egen obändiga vilja genomföra kvällen. Kort efteråt somnar hon in och dör.

"Den skalliga primadonnan" är en varm hyllning till ett starkt konstnärskap. Det den saknar av kritiska röster vägs upp av det levande porträttet av en kvinnlig teaterpionjär.

TT