Filmrecension: Elser

När regissören Oliver Hirschbiegel häromåret gjorde film av prinsessan Dianas sista tid i livet, "Diana", blev han så grundligt sågad att han nu verkar ha tagit det säkra före det osäkra och återgått till en för honom kanske mer bekväm miljö. Tyskland och andra världskriget har han behandlat förr, i "Undergången - Hitler och Tredje rikets fall" (2004).

Den här gången fokuserar han på George Elser, som i november 1939 utförde ett sprängattentat mot Hitler och sånär förändrade historien. Hade Hitler bara stannat 13 minuter till i lokalen där Elser hade lyckats placera en bomb hade förmodligen andra världskriget aldrig ägt rum och hundratals miljoner liv hade räddats. Det är en svindlande tanke, en viktig del av vår historia som absolut hade kunnat transformeras till en spännande film.

Tyvärr blir det endast stundtals särskilt rafflande i "Elser". Hirschbiegel vill berätta historien om George Elser som människa men för att det ska bli riktigt intressant skulle en bättre psykologisk skildring ha krävts. Vad är det som får en till synes vanlig tjejtjusande, politiskt ointresserad gamäng att ta på sig den svåra uppgiften att döda en politiker på uppgång? Det är inte helt glasklart ens när filmen är slut. I stället handlar det mer om Elsers kärleksliv och hans möte med den vackra Elsa. Det är ärligt talat inte superintressant eftersom det inte berättar särskilt mycket om hans inre övertygelser.

Chansen att göra en mer thrillerartad film om själva attentatet har också gått till spillo. I stället blir filmen en deprimerande spegel av en eländig tid då samhället gradvis förändrades i en mörk riktning. Och den typen av gaskramande utveckling har skildrats bättre, exempelvis i Michael Hanekes "Det vita bandet", där huvudrollsinnehavaren Christian Friedel (Georg Elser) händelsevis också är med.

TT