Filmrecension: Lejonkvinnan

Filmatiseringen av Erik Fosnes Hansens bästsäljare tar sin början 1912. Ett starkt norrsken lyser över en liten norsk by och en höggravid kvinna lämnar oroväckande blodiga spår efter sig i snön. Hennes make, tågmästaren i byn, får se livet rinna ur henne samtidigt som deras lilla flicka föds.

Men något är fel på barnet, hon är hårig över hela kroppen. Änklingen Gustav (Rolf Lassgård) klarar inte att knyta an och försöker hålla henne dold för omvärlden. Den lilla Eva växer trots allt upp. Håret trillar aldrig av och hon utvecklar en glänsande päls från topp till tå. Men hon är klipsk och försöker göra det mesta av sitt liv trots sina dåliga förutsättningar.

"Lejonkvinnan" är en ståtlig epokfilm som tar sig an ett ovanligt utanförskap. En hårig kvinna - så enormt provocerande fortfarande - som inte vill foga sig utan har anspråk på livet, det är ju sprängstoff. Men filmen lyckas inte ta tillvara denna potentiellt rika skatt att ösa berättarmumma ur. Svårigheten är att publiken får det lika knivigt som Lassgårds Gustav att knyta an till Eva eftersom hennes inre inte synliggörs ordentligt.

Större delen av filmen ägnas istället åt Gustav. Det blir genom hans ögon vi ser Eva men berättelsen om en svag pappa som skäms och sörjer vad han aldrig fick känns inte superintressant, även om Rolf Lassgård gör ytterligare en fin roll här och påminner om att det finns liv efter Ove.

Obalansen blir framförallt tydlig i slutet. Då har vi i nästan två timmar följt Eva, pappan och den ställföreträdande mamman, husan Hannah, genom flickans uppväxt. Det blir aldrig tråkigt och hjärtat bankar trots allt för Eva, som genom bakslag och förödmjukelser kämpar sig framåt. Ett känslomässigt crescendo på slutet lyfter filmen men Evas - till synes mycket spännande - liv som vuxen hastas igenom på ett förbluffande komprimerat vis.

TT