japaner, japaner, japaner

Det händer egentligen inte särskilt ofta. Kanske en fantastiskt bra bok, en ny skiva eller ett märkvärdigt möte. Annars är det relativt ovanligt att ett specifikt fenomen sätter sig i mitt huvud, tar all tillgänglig plats och inte visar några tecken på att sluta spöka. Men nu har det hänt.

För en dryg vecka sedan flyttade jag till Rouen, ungefär en timmes tågresa norr om Paris, där jag numera pluggar franska. Visst, det blir en del huvudbry när jag försöker förstå logiken bakom diverse verbböjningar, men jag har verkligen inga problem med att sluta tänka på dem. Det är istället mina nya långväga klasskamrater som gjort starkast intryck hittills.

En övervägande majoritet av eleverna på den skola jag studerar vid härstammar från Japan. Man skulle nästan kunna säga att de äger skolan, eftersom denna knappast har möjlighet att överleva utan deras närvaro, inkomsterna skulle snabbt reduceras till nära noll utan en strid ström av direktimporterade japaner. Det är enkelt att marginalisera dessa klungor av försynta östasiater, deras trevliga framtoning gör att man lätt tar dem till sitt hjärta. Men jag inser också att den här tendensen skapar problem.

Först och främst finns en oroväckande inverkan på undervisningen. Med fyra-fem års erfarenhet av det latinska alfabetet och en stark förkärlek till bokstaven "L" är det inte lätt att lära sig nya indoeuropeiska språk.

Anpassningen och temposänkningen är uppenbar, men samtidigt har vi inga problem med att förstå varandra. Japanskan ter sig ibland ganska simpel och de viktigaste orden baaa...! (jag förstår) och baaa...? (jag förstår inte) används flitigt. Faktum är att jag själv redan börjat anamma dem i oroväckande hög grad.

Sedan har vi det här med deras aldrig sinande intresse för västvärlden.

Oftast sitter de tillsammans kring ett bord, pratar lite moshi moshi med varandra, sneglar åt mitt håll tills någon modig reser sig upp och kommer fram till mig och ber mig skriva min längd på ett papper. Jag vet inte hur många gånger det här har hänt den senaste veckan och resultatet följs alltid av ett imponerande och samstämmigt baaa...! Som misstänksam och något cynisk svensk är det nästan så att man börjar ana en japansk konspiration. Att de på sitt eget artiga sätt sakta men säkert håller på att infiltrera vårt samhälle för att sedan ta det i egen besittning. I så fall framstår plötsligt Sven Jerring(japaner, japaner, japaner) som en hittills misstolkad profet.

Japanerna tar just nu en väldigt stor och tillika förbryllande plats i mitt liv.

Jag undrar vad de säger till varandra, om de svarar ärligt när jag frågar.

Vad betyder egentligen tecknen på deras minidatorer och vad tänker de när de tittar sådär konstigt på mig? Kanske något i samma stil som jag gör när jag tittar sådär konstigt på dem.