livet på turné

Thomas, snacka med dem, det är ... Smålandsposten, hojtar Sanjay från scenen efter en extra sekunds betänketid.

Sanjay är turnéledare på Hardcore Superstars turné. Han och roddarna har varit på plats sedan tidig eftermiddag. Thomas Silver är gitarrist och äntrar Garvaren nästan exakt klockan sex.

Iklädd svarta tajta jeans, svart t-tröja, snygga, vita boots har han approach som en superstar. Det tvåsiffriga antalet tatueringar får väl anses hardcore då.

Thomas presenterar sig artigt på bred göteborgska och inväntar sedan de tre övriga bandmedlemmarna och soundchecket.

Ljudteknikerna testar högtalarna genom att spela musik som är allt annat än rock?n?roll, vi snackar Tommy Nilsson, samtidigt som Thomas dricker en Loka och studerar en inramad och signerad poster på Arvingarna som hänger på väggen.

Han ser lite konfunderad ut.

Strax stegar även resten av bandet in.

Samtidigt som personalen drar in en liten vagn med ost och kex och en stor vagn med diverse drycker i logen så tar bandet plats på scen för soundcheck.

Magnus "Adde" Andreasson tar snabbt plats bakom trummorna och går lös på pukor och cymbaler i ett improviserat trumsolo. Det är inte riktigt vad ljudtekniker Arnold är ute efter.

- Kan du spela på riktigt, hojtar Arnold i sin mikrofon från mixerbordet.

- Monitorn?

- Nej spela på riktigt!

- På riktigt?

- Ja.

- Haha. Jaha, säger Adde och ser lite uttråkad ut när han drar i gång en fyrtakt med rockkomp.

Men över lag är det glada miner under bandets soundcheck. Sångaren Jocke Berg försöker sig på en rockpose och skrattar högt när det resulterar i en lättare sträckning. Då och då går han fram för att säga något i mikrofonen och ser lika besviken ut varje gång han inser att han ännu inte tilldelats någon volym.

Han inleder i stället en konversation med Thomas och av det jag uppfattar så tolkar jag det som att Thomas är stolt över ett slagskott i någon sorts hockeymatch.

- Puka två är jävligt nära att runda, skriker Adde.

- Du är jävligt nära att få stryk nu, mumlar Arnold i sin mikrofon och skruvar lite på sitt mixerbord.

Runda är i detta fall ordet rundgång som gjorts om till ett verb.

- Sänk pukorna, skriker Adde varpå Jocke översätter:

- Yeah, senk the fuckin? poukes man, och småflinar lite åt sig själv.

Men rundgången fortsätter att spöka i form av höga tjut som strömmar igenom högtalarna. Snart står tre långhåriga, svartklädda hårdrockare på scen och håller för öronen samtidigt som Arnold, febrilt rattande på sitt mixerbord, försöker tämja de höga tonerna. Det är en småkomisk situation.

Inom kort fungerar allt som det ska och bandet river av Last forever, en låt från senaste plattan.

Efter soundchecket slår sig alla ner för en kortare intervju.

Jocke är lite sen och kommer småspringande.

- Ursäkta att jag är sen, jag var tvungen att ta en sil först, säger Jocke.

Alla skrattar hjärtligt.

Samtalet kommer ganska snabbt in på turnélivet och alla är överens om att de känner någon sorts hatkärlek till det.

- Det blir mycket väntan. Väntan på mat, väntan på soundcheck, väntan på att få spela, säger Thomas.

Hur ser en vanlig dag på turnén ut?

- En eller högst två är uppe och äter hotellfrukost. Sen går man och lägger sig igen. När vi lämnar hotellet har vi några timmar i bil. Där blir det mest att man slår ihjäl tid, säger Thomas.

- Vi snackar skit ... Drar interna skämt, säger Adde och Martin Sandvik, basist.

- Vad deprimerande det låter, skrattar Jocke och tillägger;

- Fisar. Det fises mycket.

- Sen är det soundcheck och mat, och en halvtimme innan laddar man, säger Thomas.

Vad gör ni då?

- Ber till Satan, flinar Jocke.

- Vi sitter och spelar i logen. Det är jävligt ovanligt och seriöst för ett band på vår nivå, men ett bra sätt att göra sig av med onödig nervositet, säger Adde och får medhåll av alla i bandet.

- Och en jävligt bra anledning att slänga ut alla andra ur logen en halvtimme, tillägger Thomas.

När samtalet kommer in på sex, droger och rock?n?roll är alla överens om att det är en fas som alla band går igenom, men betonar att två av bandmedlemmarna är gifta och två har seriösa förhållanden nuförtiden.

- Så visst, rock?n?roll och droger i viss mån, men sex ... nej det blir till att ronka, säger Thomas och drar ner bekräftande asgarv.

Klockan har blivit halv åtta och bandet försvinner för en efterlängtad matbit på O?learys. Roddarna följer tätt efter. En servitris korsar vår väg framför den nu folktomma scenen och ser uppenbart lättad ut.

Hon föredrog nog Tommy Nilsson.

Klockan halv elva återvänder bandet till logen på Garvaren.

Ostbrickan står relativt orörd, likaså korgen med baguetter. Det är endast ljudteknikern Arnold som lite försynt petar i en ost, gissningsvis fransk.

Martin granskar lätt besvärad den grandiosa ostbuffén.

- Fan ... Det är synd att man är proppmätt.

- Jag tror jag åt 1,2 kilo gris. 1,2 kilo Babe Ruth, stönar Thomas samtidigt som han lutar sig bakåt i stolen.

- Fan är det rejvparty därute eller, kommenterar Jocke den verkligt dåliga musiken samtidigt som han signerar posters.

Efter lite allmänt skitsnack, huvudsakligen om sex, går bandet in i ett annat rum.

Nu är det allvar.

Med små Laney-förstärkare till gitarr och bas, samt en stråstol som får agera trumset, finslipar bandet det sista.

Ungefär kvart i tolv står de på scen och med en gång är publiken med på noterna under hela det 75 minuter långa framträdandet.

När jag träffar bandet i logen efteråt är de trötta, glada och fortfarande mätta.

Klockan har blivit kvart över ett och Jocke kommer in nyduschad. Han ser nästan förvånad ut när jag påpekar den närmast övermänskliga energin bandet visade upp på scen.

- Jamen självklart! Har folk betalat för att se oss spela, då fan ger vi allt. Självklart.

Adde hade av allt att döma också planerat en dusch, därav handduken kring underkroppen, men har i stället hittat groggbuffén och ett fan att prata musik med.

Martin och Thomas bestämmer sig för att kika lite på stället, och ger sig ut i diskomörkret. I stället fylls logen av några utvalda fans och roddarna.

Rock?n?roll-livet är precis som man föreställer sig, förutom att E-type har skrivit "E-type was here" på ett skåp bakom Adde. (Men vad gör det en sån här kväll?)

Humöret är på topp när jag lämnar logen klockan halv tre. Adde sitter fortfarande i handduk och skjorta, Martin har fullt sjå med att förse fansen med något alkoholhaltigt att dricka, Thomas är ute på dansgolvet och pratar med folk och Jocke har precis gått i väg för att titta på ett blackjackbord där skrönan säger att besökarna brukar ha sex.

Efterfesten kommer att pågå i många timmar till innan det kretslopp som kallas turnéliv börjar om igen och söndagsmorgon hägrar.

Och en eller högst två kommer att äta hotellfrukost.