För ett år sedan arbetade Boris Koehler som grafisk designer. Dagarna spenderade han på ett kontor i hemstaden Dortmund i centrala Tyskland. Ett välordnat liv med alla bekvämligheter, tryggt och inrutat. Men dragningen till vildmarken hade pockat på ett bra tag, berättar han.

– Jag var lockad av tanken att spendera tid ensam.

Intervjun sker på engelska. Några tyska ord slinker det in här och där. I tre år planerade Boris Koehler sin ”flykt” från vardagslivet.

– Min chef var skeptisk, och vi behövde hitta en lösning som passade firman bra, och att jag kunde ta ledigt, berättar han.

Arbetsgivaren gick med på att sätta undan en del av lönen i en fond som bekostat äventyrsåret. Månadsbudgeten sattes till 1000 euro, runt 10 000 kronor, berättar Boris Koehler. Pengarna som arbetsgivaren satte av har också betalt en jägarexamen och inköp av en robust bil.

– Det mesta var månad går till drivmedel till bilen, säger han.

Bak i vad Boris kallar sin äventyrsbil, en rysk Lada Niva, finns ett uppladdningsbart batteri och på biltaket sitter en solpanel. Tillsammans försörjer de Boris dator och telefon med ström.

Scoutstugan ligger vackert vid sjön Sjöasjön. Sveaskog äger marken men de lät spara flera tallar i området när Centrumkyrkan i Lenhovda byggde stugan för 40 år sedan. Tallkronorna silar trivsamt solljuset längs stigen mot strandlinjen.

Boris pratar om köttätande växter i vattenbrynet som han sett slukar flugor som kommer för nära, och om hur han lärt sig spåra djur och jaga. I sjön finns det jätteskalbaggar. Under året har han gått på stigen många gånger, både dag och natt, ibland i mörker, ibland i månskenet. När det är mörkt aktiveras hörseln och skogens ljud som först verkade skrämmande har blivit bekanta och trygga.

– Sådana bilder, eller vyer som jag fått se här har jag bara sett i almanackor förut, och då är det photoshoppade bilder, här ser det precis likadant ut fast helt utan filter.

Idén att stanna i scouthuset under ett helt år kom efter att han medverkat vid ett av de årliga sommarlägren för båda tyska och svenska scouter. Boris Koehler frågade arrangörerna om han kunde få stanna kvar efter lägersäsongen mot att han reparerade och byggde vidare på faciliteterna.

När man hör Boris berätta om sitt liv i skogen är det lätt att dra paralleller till filmen Into the wild. Filmen bygger på den sanna berättelsen om Christopher McCandless som flyr samhällets alla krav för att leva ensam i en buss i Alaska, dessvärre klarar han sig inte. Boris Koehler är lyckosamt vid en god vigör efter ett helt år i avskildhet.

– Det här året har gett mig frihet, säger Boris Koehler.

Särskilt den mentala friheten menar den tyske ensamvargen. Att veta att man kan klara sig på egen hand i tuffa lägen och göra saker som man aldrig förut gjort, eller trott sig göra ger en inre styrka. Det gäller att vara rädd om sig, att undvika att hugga sig i foten med yxan eller komma till skada ute på sjön som exempel. Ett helt nytt sätt att tänka för en kontorsmänniska, funderar Boris Koehler.

Han lämnade ett liv som vegetarian, klev över sin egen tröskel för att kunna döda djur för sin överlevnad. Redan i Tyskland tog han sin jägarexamen, men utan att någonsin fälla ett djur. I Sverige har höns och vildsvin stått på menyn många gånger.

– Att äta kött från affären det kommer jag aldrig att göra. Jag menar att ska jag äta kött ska jag ha klarat av att döda det och kunna ta hand om ett slaktat djur själv. Det var inte lätt i början, men nu har jag funnit ett sätt som är rätt för mig.

Han visar upp några harskinn som han ska sy pälsmössa av. Skillnaderna är stora, kanske till och med extremt stora, mellan storstadslivet i Dortmund och det avskalade livet i den timrade scoutstugan. Utöver bilbatteriet och solpanelen på Nivan, kompletterar två solpaneler på stugtaket för att klara det mest nödvändiga. Som ett kylskåp.

Ett 12 voltssystem är tillräckligt för att pumpa upp vatten till en stor och högt belägen tank. Höjden skapar sedan självtryck till utkastet nedanför. Varmvatten värms med ved, men för enkelhetens skull använder Boris en påse med duschstril för den personliga hygienen.

– Antingen kan jag värma vatten och fylla på, eller låter jag solen värma. Det räcker för en femminutersdusch. Det behöver inte vara mer än så.

På morgonen innan intervjun hade en duvhök lyckats ta sig in i den nättäckta hönsgården. En av två tuppar fick se sig slagen och ligger död i en hink. Iklädd hjälm med visir försökte Boris rädda den andra tuppens liv som fortfarande försvarade sina hönor, och det gick bra för tuppen.

– It´s pure nature, säger Boris på engelska. Märkt av dramatiken illustrerar han med hjälmen på hur han gått emellan fåglarna med en kraftig gren.

Han har lagt fram en pannlampa, en värmeflaska och en liten batteridriven radio på ett bord. Det är de tre sakerna han har haft mest nytta av, berättar han. Värmeflaskan har varit gott att ha i sängen om frostnätterna. Den lilla gröna radion har skrålat på svenska och hållit sällskap och pannlampan har gett ledsyn efter solnedgången och fria händer att utföra allehanda saker med.

50 böcker ligger staplade i flyttkartonger tillsammans med andra saker som han trodde att han skulle behöva ha med sig. Det materiella visade sig ha en mycket liten betydelse och ligger fortfarande i lådorna.

– Jag har inte läst en enda av böckerna. Jag har helt enkelt inte haft tid. Det har inte funnits en enda minut att ha tråkigt på.

Bland farhågorna fanns att vinterns mörker och kyla eller skogens ljud skulle kännas alltför obehagliga att stå ut med. Samtidigt konstaterar han att stadslivet förmodligen bjuder på fler faror än rådjurens bröl.

Vid scoutstugan råder ”vildmark”, inget röjer att inom en mils radie finns civilisationen med trygghet som läkarvård, butiker och människor. Läget i Småland är en bra instegsmodell för att leva avskilt, konstaterar Boris.

På onsdag nästa vecka avslutas expeditionen ”bushcraftboogs” som också är Boris Instagramkonto, åtminstone för denna gång. Kontorslivet väntar om en månad.

Boris öppnar Nivans dörr och visar med handen, "please seat”, säger han. I bakrutan sitter en flera år gammal dekal som udda nog kommer från Sverige och en dåtida reklamkampanj för skor. I backspegeln går det att läsa - Where do we go next? som sedermera blivit ett motto för Boris.

– Jag är inte klar. Detta är bara början. Nu åker jag hem och planerar nästa steg.

Ett steg är att starta någon slags organisation i syfte att hjälpa likasinnade, eller som Boris uttrycker det de som vill ”simplify the life”. Människor som strävar efter att förenkla livet och kanske inleda en ny bana eller bara ta en paus ett tag. Sedan vill han också släppa taget om något i det vanliga livet. Kanske blir det jobbet, säger han.