Ett politiskt landskap i förändring

Inget av de två blocken nådde egen majoritet i söndagens val. Den tilltänkte statsministern Stefan Löfven har droppat Vänsterpartiet, i rädsla att upprepa det som uppfattats som förra valrörelsens misstag. Han förlitar sig i sin regeringsbildning på Miljöpartiet och att söka breda överenskommelser.

– Vi glömmer snabbt, men retoriken och sättet att agera var densamma efter förra valet. Skillnaden är att det blåa och röda laget har bytt plats, säger Smålandspostens valkommentator Tobias Bromander vid Linnéuniversitetet.

Då var det Fredrik Reinfeldt som sökte stöd för en minoritetsregering och bollade över till de rödgröna att ta ansvar för att Sverigedemokraterna inte skulle få något inflytande.

Tobias Bromander tror att det blir svårt för Alliansen att ta Löfvens utsträckta hand, åtminstone i det korta perspektivet.

– Alliansen har gjort en poäng av regeringsfrågan i valrörelsen. Man har en färdig budget och om man inte fullföljer det man lovat och lägger fram den, då blir man inte trovärdig. Man kan säga att de målat in sig i ett hörn.

Men i ett längre perspektiv tror han att agerandet kan bli annorlunda. Fredrik Reinfeldt har varit Alliansens arkitekt och lagledare. Vem är beredd att axla hans mantel? Viljan att stänga ute Sverigedemokraterna från allt inflytande kan också leda till att man tvingas luckra upp blockpolitiken.

– Jag tror inte någon är villig att släppa allianssamarbetet nu. Men frågan är vad som händer om ett år. Då är det mycket möjligt att Alliansen luckrats upp.

???

Det började i en badtunna i Högfors i augusti 2004. De fyra borgerliga partiledarna Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Göran Hägglund och Maud Olofsson samlades hemma hos centerledaren för att söka ett starkt regeringsalternativ till Socialdemokraterna. Resultatet blev Allians för Sverige – som snabbt blev Alliansen kort och gott.

De fyra partierna tillsatte sex olika arbetsgrupper som täckte olika ämnesområden. Med det här arbetet som grund lade man fram sitt gemensamma valmanifest ”Fler i arbete – mer att dela på” inför valet 2006.

Framgången lät inte vänta på sig. Alliansen vann valet och fick en tydlig majoritet i riksdagen. Framför allt i kraft av att Nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldts ledning gick starkt framåt, från 55 till 97 mandat i riksdagen. ”Äntringsstyrkan” kunde inta Rosenbad.

Inför valet 2010 bestämde sig Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet att gå samman på samma sätt som de borgerliga partierna gjort fyra år tidigare. Under namnet De rödgröna skapades ett tydligt regeringsalternativ till Alliansen. De rödgröna hade länge ett övertag i opinionsmätningarna, men vinden vände och Reinfeldt kunde fortsätta som statsminister. Den här gången i minoritet, med Sverigedemokraterna som möjlig vågmästare.

Efter årets val är det parlamentariska läget än mer osäkert. Moderaternas tillbakagång och Sverigedemokraternas framgång har förändrat det politiska läget. Alliansen har lämnat regeringsmakten och den nye regeringsbildaren Stefan Löfven har ett politiskt minfält att ta sig igenom för att kunna styra landet.

???

Sverige har varit nära blocköverskridande regeringar tidigare, menar professor Henrik Ekengren Oscarsson vid SOM-institutet.

– Vi var några dagar från en koalitionsregering efter valet 1994, bedömer han.

Då tog Ingvar Carlsson (S) över statsministerposten efter en borgerlig regering och det fanns en tydlig vilja från både Carlsson och folkpartiledaren Bengt Westerberg att bilda koalitionsregering. Men efter de första sonderingarna valde Ingvar Carlsson att regera i minoritet.

Nästa möjlighet till koalition över blockgränserna kom 1996 då Göran Persson (S) sökte stöd hos Centerpartiet som då leddes av Olof Johansson. Det blev ingen formell regeringskoalition, men ett organiserat samarbete i avsikt att sanera statsfinanserna.

Sedan dess har inga allvarliga försök att skapa samarbete över blockgränserna gjorts på nationell nivå.

???

De senaste åren har blockpolitiken cementerats och det tillskriver Henrik Ekengren Oscarsson bland andra Fredrik Reinfeldt som förespråkat tydliga block, med två lag som står mot varandra. Reinfeldt vill att man ska skriva kontrakt med väljarna och presentera sitt alternativ före valet – något han kritiserat Stefan Löfven för i den här valrörelsen.

Man kan också notera att Reinfeldt har lyckats med det som tidigare borgerliga ledare inte klarat – att få en borgerlig regering att hålla ihop och bli återvald. Blockpolitiken har på det sättet varit en väg för Moderaterna att nå regeringsmakten och på allvar utmana Socialdemokraterna.

Blockpolitikens har fördelar, menar Henrik Ekengren Oscarsson. Det blir en tydlighet, vilka som står mot varandra, som många väljare uppskattar. Det kan man också se i ett ökande valdeltagande.

– Det är inte odelat bra för demokratin när att mittenpartier skapar ”regnbågskoalitioner”, det har vi sett i bland annat Finland och Holland. Det är förstås bra för mittenpartierna, för de kan nästan prenumerera på en plats i regeringen. Men för väljarna blir det svårare att se vilka partier som är i opposition.

Men det finns också fördelar, som att man tvingas till konsensus, inte ideologiska experiment. Det ger någon form av stabilitet.

– Så det finns både plus och minus, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

En bred blocköverskridande koalition kan vara okej en mandatperiod eller två. Men om en sådan situation permanentas kan det påverka valdeltagandet, som i Finland där valdeltagandet sjunkit drastiskt.

– Om väljarna känner att de inte kan påverka resultatet, så känns det meningslöst.

Om man är nöjd med den förda politiken, vem ska man då belöna med sin röst? Och vem ska den missnöjde ”smälla på käften” i nästa val? Ansvarsutkrävandet blir problematiskt, anser Henrik Ekengren Oskarsson.

– Det finns något positivt i modellen med ambulerande makt, som går från sida till sida.

Henrik Ekengren Oskarsson tror dock inte på något extra val inom den närmaste framtiden.

– I vårt samhälle är det ett enormt nederlag. Och så krisigt är det ju inte.

???

Blockpolitik är en term som bara är förankrad på riksnivå. På lokal nivå i kommuner och landsting måste man ofta söka allianser åt olika håll, där lever inte blockpolitik på samma sätt.

Två erfarna politiker som har lång erfarenhet av blocksöverskridande styre är de förra landstingsråden centerpartisten Paul Johansson och socialdemokraten Sven-Åke Gustavsson.

Paul Johansson har medverkat i olika landstingskoalitioner, först med socialdemokraterna och sedan med en borgerlig allians. Sedan några år har han helt lämnat politiken bakom sig.

– I kommun och landsting måste man tänka annorlunda. Man måste släppa på prestigen och hitta breda lösningar som håller på sikt, säger Paul Johansson.

För att få fram hållbara budgetar och en väl fungerande sjukvårdspolitik går det inte att låsa in sig i blockpolitik, menar Paul Johansson. Samma sak gäller kommunpolitiken, som han också har lång erfarenhet av i Tingsryd.

Sven-Åke Gustavsson, som fortfarande har ett uppdrag som ordförande för landstingsrevisorerna, delar Paul Johanssons uppfattning.

– Alla seriösa partier har ett ansvar att politiken ska fungera. Då krävs andra majoriteter och blockpolitiken måste brytas upp, säger han.

Sven-Åke Gustavsson är bekymrad över det politiska läget i Uppvidinge kommun.

– För att det ska fungera behövs helt nya konstellationer, menar han.

I Alvesta kommun har Moderaterna de senaste åren samverkat med Vänsterpartiet och Alvestaalternativet, som en gång var en utbrytning åt vänster från Socialdemokraterna. Det har fungerat bra, enligt Thomas Johnsson (M) och det beror mycket på de personer som är inblandade.

– Personkemin fungerar. Det gäller att lägga ideologin åt sidan och sköta sakfrågorna.

Samarbetet hade dock ett pris. I söndagens val förlorade både Moderaterna och Alvestaalternativet stort.

Ronny Karlsson ledde tidigare Folkpartiet i Älmhult och samarbetade då med både andra borgerliga partier och Socialdemokraterna.

–?Det handlar om att hitta vettiga människor med vettiga idéer. Det är mer sakfrågor än ideologier. När vi regerade med Socialdemokraterna i Älmhult hade vi ett par frågor som var mer ideologiska och dem la vi åt sidan. Men det var få saker, berättar han.

???

Svårigheterna att hitta hållbara majoriteter, såväl på riksplanet som lokalt, grundar sig mycket i Sverigedemokraternas framgång. Motståndet från övriga partier är grundmurat, ingen vill ge SD möjlighet till inflytande. Men är det rätt strategi att stänga ute Sverigedemokraterna?

– Om alla partier väljer att stänga ute ett parti så är det som att säga till väljarna att ”du har röstat fel. ”Man kan idiotförklara partiet, men inte väljarna. Det vore olyckligt ur ett demokratiskt perspektiv, säger Tobias Bromander.

Om något annat parti tagit 13 procent och blivit vågmästare så hade tongångarna varit helt annorlunda, resonerar Bromander. Men motståndet mot SD är så grundmurat, även på kommunal nivå, att behandlingen av dem blir unik.

– Frågan är hur länge strategin att frysa ut dem är hållbar. Om partiet stabiliseras på de här nivåerna nästa val, hur länge är den här strategin möjlig att genomföra?

Henrik Ekengren Oscarsson tror att positionerna mellan SD och övriga partier är låsta. SD har gått till val på hjärtefrågor som invandringspolitiken. Men där finns det ingen som vill ge dem inflytande.

Går det att hålla SD utanför?

– Det viktiga är väl att man varje gång talar om varför man gör det. Det är många väljare som tycker att man är taskig mot SD. Ska inte 800 000 väljare få något inflytande? Då gäller det för de andra partierna att visa att det finns tungt vägande skäl, som har med ideologiskt avstånd att göra. Det är stora värden som står på spel.