Vänsterproblem för S
När Stefan Löfven 2014 meddelade att han ämnade bilda regeringen med enbart Miljöpartiet gick det inte att ta miste på vänsterledarens Jonas Sjöstedts besvikelse. Rösten sprack när han under en presskonferens kritiserade Löfven för att ”inte ens försöka”. Då hade vänstern drygt hälften av det stöd som opinionsundersökningarna nu hävdar att partiet har. Att en dubbelt så stark vänster skulle nöja sig med en budgetsamverkan enligt nuvarande modell förefaller närmast fantasifullt. Vänstern kommer kräva mer.
Men de kraven kommer också ställas i en ny parlamentarisk verklighet. Den här gången kommer inte Löfven släppas fram av de borgerliga partierna enbart i kraft av att de rödgröna partierna är större än allianspartierna, om vi fortsätter göra antagandet att nuvarande opinionsläge håller veckan ut. Löfvens hopp står till att han lyckas muta över ett eller flera borgerliga partier till sitt regeringsunderlag. Men det räcker inte, han måste av allt att döma också klara av denna extremt svåra operation samtidigt som han förmår Vänsterpartiet att acceptera regeringen. Och varför skulle en segerrusig vänsterpartistisk riksdagsgrupp släppa fram en regering där Centerpartiet och/eller Liberalerna har ministerposter eller i vart fall tungt inflytande?
En statsminister måste ”tolereras” av riksdagen, som det heter. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar mot talmannens förslag till en ny statsminister går förslaget inte igenom. I annat fall är det godkänt.
Om Löfven försöker bilda en ny regering där han utöver Miljöpartiet också får med Liberalerna och Centerpartiet måste han klara detta samtidigt som han förmår Vänsterpartiet att inte trycka på nej-knappen. Detta eftersom vänstern tillsammans med Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna kommer bilda en nej-majoritet i kammaren.
För varje promille vänstern ökar desto svårare är den att ignorera för Löfven, samtidigt som den i motsvarande grad försvårar samarbete med ett eller flera av allianspartierna. Att Socialdemokraterna går ut så hårt med offensiva välfärdslöften och slår mot valfriheten i välfärdssektorn är ingen tillfällighet. Löfven är mer trängd av Vänsterpartiet än vad han låtsas om.
Det gamla kommunistpartiet, som fortfarande tillstår att de vill ”avskaffa privat ägande”, befinner sig i ett läge med oroväckande goda möjligheter att påverka de sittande regeringspartierna. Inte bara i valtaktiskt hänseende här och nu. Vad händer med socialdemokraternas eftervalsanalys om partiet tappat stort till vänstern? I vassen lurar radikala SSU:are och yviga ledarskribenter på Aftonbladet som ivrigt kommer skylla tillbakagången på en ”högervridning”.
En radikalisering av Socialdemokraterna på andra sidan valdagen kan tyckas tacksam för borgerligheten, men riskerar samtidigt bli ett kortlivat nöje. Det blocköverskridande samförståndet mellan Löfven och Kristersson, om att förlänga den tillfälliga migrationslagstiftningen, kan i ett sådant läge mycket väl bli hotad.
