Björn Elmgren: Björn Elmgren: Bland krokodiler och den självutnämnde talaren
Ibland är man bara åskådare för att man valt det. Det händer tyvärr ganska ofta att jag tror att jag är delaktig i en diskussion och förväntas komma med kloka inlägg, när jag i stället förväntas vara tyst och vara publik. Förväntningarna inför ett möte kan vara höga för att man upplever att man har något verkligt intressant att bidra med, men så märker man att personerna som kallat till mötet inte är intresserade av en diskussion, utan bara vill ha en publik som de kan tala ohämmat inför.
Min absoluta favorit tillhör den självutnämnde talaren som, utan att be om eller få ordet, häver ur sig sina personliga åsikter. Har man en enastående tur handlar ämnet om något som är i närheten av det som mötet skall avhandla. En oerhört enerverande teknik som den självutnämnde talaren gärna begagnar sig utav är att ställa frågor. Innan jag fattat och lärt mig skilja de olika typerna av mötesmänniskorna åt trodde jag i min enfald att jag förväntades svara. Jag var så naiv att jag tog sats och drog in luft för att svara, men det fanns ingen mottagare. Personen besvarade sin egen fråga med ytterligare en fråga, sedan ännu en och fortsatte prata utan att ta någon som helst notis om att jag hade något att tillföra. Jag var publik och skulle lyssna.
Dessa personer kallar jag numera för krokodiler. Krokodiler har en stor mun att tala med, men inga synliga öron att lyssna med. Vid något tillfälle tog jag tiden när jag mötte en krokodil. Nu ska jag bara humma och nicka och se när personen lämnar luft eller frågar mig och förväntar sig ett svar, tänkte jag. Som tur väl var hade jag inte bråttom, utan kunde lugnt stå kvar där i trappen där vi råkade springa på varandra. Krokodilen pratade och pratade. Jag har egentligen ingen aning om vad krokodilen talade om, men det handlade förmodligen mest om krokodilen, för det brukar vara favoritämnet. Tiden gick, krokodilen hittade hela tiden nya sköna vinklar att tala om sig själv och jag hummade, nickade och log. Till slut fick krokodilen koll på sin egen klocka och sa förskräckt ”Herregud, här står du och pratar så mycket att jag har missat ett viktigt möte”. Detta inträffade efter exakt 47 minuter, och jag kan ta gift på att jag aldrig sa mer än hm och ja eller möjligt vis ett nej.
Om jag ser en film eller går på en föreställning eller konsert, så vet jag att jag är publik och inte förväntas agera. Träffar jag människor i verkliga livet kan jag tycka det är trevligt att samtala. Det finns ett uttryck som säger byta ett par ord. Det är ett fint uttryck och innebär att båda parter ger och tar emot.
Nu när våren är här i all sin växtkraft har jag själv valt att vara åskådare och publik, för när jag försöker interagera med våren och odla något, blir det bara knepigt och ruttet. Det är ett medvetet val. Jag ska prova lyssna, se och lära.
”Min absoluta favorit tillhör den självutnämnde talaren som, utan att be om eller få ordet, häver ur sig sina personliga åsikter. Har man en enastående tur handlar ämnet om något som är i närheten av det som mötet skall avhandla.”
