Ester Roxberg: Ester Roxberg: Jag reser i ett fotografi av en förlorad tid
Jag är tillbaka i Zimbabwe där jag föddes, för att söka vidare i min familjs minnen, men det är hela tiden något annat jag finner. ”Chiedza? Heter du Chiedza?” frågar dem jag möter. ”Ah, välkommen hem! Du är dotter av den röda jorden.”
Jag är den enda gästen på Hwange Safari Lodge i Zimbabwe. På det här hotellet bodde mina farföräldrar i slutet av 80-talet, vilket min mormor skrev så lyriskt om i sin dagbok och som jag än idag har kvar. Men 80-talet var en hoppfull tid för Zimbabwe, innan allt blev så illa. Nu finns det bara minnen kvar. De enda folkmassorna är elefanterna vid vattenhålet. Personalen är hjärtat som fortfarande slår. Jag som längtat efter Zimbabwe i hela mitt liv vet inte vad jag ska säga när en ung man frågar mig ”Hur kan jag flytta till Sverige? Ni har bra ekonomi där va?” En annan tjej som arbetar i receptionen saknar sin familj, sin man, sin son, som bor fyra timmar bort eftersom detta var det enda jobb hon fick. Och nu bor hon här, ute i bushen, utan att göra annat än att jobba.
Hotellchefen Bheki har arbetat här i trettiofyra år. Hans blick är trött men skiner upp när jag ber honom berätta om 80-talet. “Oh, det var fullbokat varje natt. Du kunde inte ens få ett bord. Det var nyårsfester och bröllop. Gäster från hela världen flögs in till Hwange flygplats. Dricksen från gästerna täckte mat till familjen i veckor.”
“Vad hände?” säger jag även om jag vet svaret.
“Ekonomin hände”, säger han snabbt. “Politik hände.”
“Regeringen lade ner flygplatsen. Ekonomin sämre för varje år sen dess. Under pandemin fick vi stänga helt. Nu kämpar vi för att komma tillbaka.”
Jag visar honom min farmors dagböcker och han skrattar när han ser de gamla hotellbladen.
“Jag minns den där, det var logon vi hade när jag började arbeta här.”
Nu är rummen tysta som gamarna sida vid sida längs vattenhålet. Vi står och tittar ut mot poolområdet där den enda som simmar är en sparv, och caféborden med sina 30 år gamla etiketter. Zimbabwe är idag det land med högst inflation i världen. Jag vill inte berätta för min familj om hur deras minnen av detta land nu finns kvar som en döende fågel under ett träd. Jag vill inte berätta om servitörens svarta läderbälte som har så många sprickor att det knappt håller ihop. Jag önskar att det var möjligt att blåsa liv i platsen som i filmerna jag såg som barn. När allt trasigt blev nytt igen, när allt torrt blev grönt. Men jag reser i ett fotografi av en förlorad tid. Det här är vad som finns här nu. Ett folk. Ett land. Dofterna är fortfarande desamma. Acacia- och mopaneträden. Den zimbabwiska solen. Djuren återvänder varje kväll, inte samma djur som igår, men livet som går vidare. Istället för minnena jag sökte, finner jag mig själv, min egen tid som händer här nu.
”Zimbabwe är världens rikaste land”, säger Blessing, servitören med det trasiga bältet. ”För att Zimbabwe har fred. Vi är det lyckligaste folket. Vi har inte mycket, men vi har frid.”