Jan-Olof Johansson: Jan-Olof Johansson: Vart tiden tar vägen kan vi fundera på – men livet går vidare

Det gör vi alla varje år så ingenting särskilt med det. Men åren går som vi säger lite förnumstigt och ibland tänker man till och funderar. Vart tar tiden vägen? Åldrandet är ett samtalsämne som tycks bli vanligare ju längre tiden går.

Uttrycker man något slags vemod för tidens gång möts man alltid av glada tillrop. Ålder är bara en siffra. Du är inte äldre än du känner dig. Vad är alternativet? Och så vidare.

Och tack för det. Lusten finns kvar. Men nog märks det att allt inte är som för tio år sedan. Ett knä som tvekar. Ett öga som behöver tillsyn. Och så tanken på hur länge man får vara med och följa barnbarnens väg mot vuxenlivet.

Om detta skulle det bli en krönika tänkte jag. Kändes dock som den redan var skriven för länge sedan. Så projektet lades ner och det skulle få bli något annat mer eller mindre tänkvärt.

Men så var jag i Sveriges närmsta stad. Där finns några som jag brukar besöka. För min egen skull men kanske också för deras.

Det är han som bara fyllt 50. En gång en livlig, lite för livlig kanske, pojke som kom till oss och bodde ett tag. Livet har skiftat som för oss alla men för en del blir det i lite väl vida svängar. Nu ligger han halvt förlamad efter en olycka och jag klappar om honom. På nattduksbordet ligger ett tungt silverkors som jag har svårt att avgöra om det kommer från en för mig ganska okänd värld eller från en som jag känner desto bättre.

Jag pratar med honom en stund. Det är bra, säger han. Så mycket mer säger han inte. Men frågar hur gammal vår yngsta dotter är nu. Hon som inte heller har så lätt för att gå. Han vill bli välsignad och jag går sedan vidare. Känner mig ledsen över att han aldrig mer kommer att ta något steg.

Jag kommer så till honom som byggt i hela sitt liv och över hela världen. Han som ringde mig en dag då jag gick på Jerusalems gator och var orolig för den debatt som dragits i gång hemma i Växjö för att ett domkyrkocentrum inte skulle få byggas.

Han är nu nästan dubbelt så gammal som den andre jag besökte. När jag kommer har han just varit i bokhandeln och köpt två böcker. En om svenska innovationer och en om klimatförändring som heter Not Too Late.

Förra året hungerstrejkade han på sitt äldreboende därför att ingenjörerna på kommunen förbjudit de gamla att gå ut på balkongerna. Han gjorde då beräkningar och påvisade att någon rasrisk inte fanns. Han hade rätt även här och de unga ingenjörerna fick ge sig.

Vart tiden tar vägen och varför det blir som det blir kan vi fundera på men livet går ändå vidare.

Jag tar därför uppmaningen från begravningsentreprenörerna på allvar. De lär ändå inte bli arbetslösa. Och så bestämmer jag mig för att leva så länge jag lever.