Känner du igen skoglösa Kronoberg? – så här såg det ut för drygt 100 år sedan

Han är själv skogsägare, men också lektor i virkeslära vid Linnéuniversitet. Där har han tagit initiativ till en kurs i skogshistoria, som ett sätt att motverka den historielöshet som han tycker präglar mycket av debatten om skogen och hur den ska brukas.

– En skog som är 80–100 år är danad, röjd och gallrad av människor som är döda. När man kritiserar äldre skogar är det bara ett yxhugg in i våra mor- och farföräldrars föräldrar. De flesta lever inte längre och de gjorde vad de blev tillsagda, följde normer och skapade det samhället ville ha.

För att få rätt perspektiv brukar Harald Säll börja med den senaste istiden. För 14 000 år sedan låg Växjö vid isranden. Då fanns här få arter jämfört med de närmare 62 000 som vi känner till i Sverige i dag.

När klimatet blev varmare och isen drog sig tillbaka blev det en invasion av liv. Genom årtusenden kom vågor av människor. Jägare som tände eld på marker för att lättare kunna jaga djur. Jordbrukare som brände för att få odlingsmark, drev boskap och öppnade upp landskapet ytterligare.

Harald Sälls budskap är att landskapet här har formats av människorna. Under flera tusen år bestod södra Sverige huvudsakligen av åkrar, ängar och betesmarker. Det fanns även träd och mindre skogar, där lövträd som lind, ek och hassel tidigt var vanliga. Bok och gran invandrade senare .

Eftersom kungamakten hävdade äganderätt till flera trädslag, såg bondebefolkningen dem som parasiter som skulle hållas tillbaka Från statens sida var målet länge kontroll och begränsning av hur träden användes.

– Det här bråket om träden och skogen har vi haft i 700-800 år, mer eller mindre, säger Harald Säll.

Under 1800-talet växte befolkningen starkt och man odlade upp vad man kunde för att få mat. Samtidigt behövde Europa byggmaterial och efterfrågan var hög på virke från skogarna som framför allt bredde ut sig i norra Sverige.

– Nu skövlas Norrland. Nu hugger vi igenom skogarna, åderlåter och tar det största. Skogsbolagen tar ingen hänsyn till framtiden.

Skogsbeståndet i Sverige nådde sin bottennivå. Harald Säll ger ett belysande lokalt exempel. När Sjösås nya kyrka skulle byggas på 1860-talet fanns inte tillräckligt med konstruktionsvirke i hela socknen.

Protokoll visar att sockenstämman var förutseende och beslutade att på annat håll ”så fort som möjligt köpa någon skogspark i vilken det funnes träd tjänligt till byggnadsvirke i den nya kyrkan”.

Bristen på virke i landet fick så småningom politikerna att ingripa. 1903 års skogsvårdslag var världens första i sitt slag.

– Efter 50 års käbbel i riksdagen kommer man överens. Har man huggit ner skogen så ska man plantera och föryngra. Det var en överenskommelse man gjorde med bolagen. De fick inte längre skriva vansinneskontrakt, det som kallades baggböleri, där man i princip lurade av folk egendom. I stället tvingades alla plantera skog.

Fler statliga påbud till skogsägarna följde. Det handlade bland annat om att man inte fick avverka ung skog, att man skulle ersätta lövträd med gran och tall och att man skulle hugga ner äldre och dåligt växande bestånd.

– Nu fasar vi in i folkhemsbygget. Vi ska bygga en välfärdsstat och då är det produktion som gäller. Ni som äger skog ska avverka för vi behöver pengar till skola och sjukvård.

Först under 1900-talet växer det gröna skogslandskapet fram i Kronoberg. Därför finns det också förhållandevis lite gammal skog i länet, äldre än 120 år. Men den har ökat under hela perioden, särskilt efter 1993 då skogsvårdslagen ändrades, miljön fick samma tyngd som produktionen och skogsägarna lovades frihet under ansvar.

– Det man kan säga är att vartenda träd ni ser här, det är någon som har bestämt att det ska växa eller låtit det växa, säger Harald Säll och sveper med handen mot horisonten från Karryd, Kronobergs högst belägna by i norra delen av Växjö kommun.

På nära håll syns en dunge med bland annat ek, björk, bok, fågelbär, lind och hassel, längre bort breder den typiska barrskogen ut sig. Produktionsskog brukad för att möta efterfrågan på en internationell marknad.

– I Norrlands inland, där finns de sista naturskogarna. Där uppe har det varit självföryngrad skog med kontinuitet sedan istiden, men här nere kunde det se ut som på bilden vid Hunnsberget, inte en buske.

Skogsbrukets kritiker använder ofta exempel från Norrland och missar de annorlunda förutsättningarna i södra Sverige, menar Harald Säll. Här har höga naturvärden uppstått i samband med att skogen skötts och fått växa.

– Skogsägarna vet att det är vi som har skapat det. Det var kalt nyss eller så lite och ynkligt med skog så man inte ens kunde bygga det huset.

Harald Säll pekar på det röda boningshuset med vita knutar från 1912 som fick byggas med virke från grannfastigheten. Han är sjätte generationen på gården och brukar skog som formats av tidigare släktled.

På en vägg inne i huset hänger ett diplom som hans farfar en gång fick av Naturskyddsföreningen för naturvårdande insatser då han återskapade ängsbetesmarker.

I debatten om skogen saknar Harald Säll inte bara helhetssyn utan också uppskattning för det som görs. Den svenska skogen förutsätts leverera trävaror och bioenergi, gynna biologisk mångfald, vara en kolsänka och en plats för rekreation. Mycket av ansvaret ligger på skogsägarna.

– De glömmer bort människorna som skapade skogen. Det är som om vi och våra förfäder inte finns. Om vi ska göra det här kunde vi åtminstone få lite beröm.