Jo, jag vet. Egentligen, i strikt mening, finns det ingenting som heter vintertid. Vi har normaltid och så har vi sommartid och det är sommartiden som nu går mot sitt slut och normaltiden som tar över igen.

Men nej. Jag är ledsen. Jag tänker envist hålla fast vid begreppet vintertid i alla fall. Jag vägrar nämligen acceptera att denna mörka, dystra tillvaro skulle vara det normala. Att detta tröstlösa, fuktiga, senhöst-som-aldrig-tar-slut-utan-sömlöst-övergår-i-exakt-likadan-vinter-kugghjul skulle representera normaltid och därmed vara ett normaltillstånd.

Efter drygt 20 år i Småland lever jag fortfarande i illusionen att ett år har fyra årstider och att varje årstid skiljer sig signifikant från de andra. Grönskande vår, blomstrande sommar, färgsprakande höst och snögnistrande vinter. Jomen, jag skrev att det var en illusion. Jag är medveten om antalet soltimmar och antalet mm regn och antalet dagar med minusgrader. Jag är medveten om att vinter i Småland är en evig höst. Jag är medveten om det. Men det gör det ändå inte normalt för mig.

Så, om så bara för att hålla fast vid drömmen om en vit jul och allt det där, när vi natten mellan lördag och söndag ställer om klockan så innebär det för mig att vi ställer om från sommartid till vintertid.

Huvudfrågan vid varje skifte är som alla vet men ingen lär sig i vilket fall som helst något helt annat. Ska klockan ställas fram eller vridas bak? Egentligen är det rätt enkelt – som alltid när man lärt sig knep som fungerar. På våren, när vi går över till sommartid, ställer vi fram både utemöbler och klockan. Och på hösten, när sommartiden är slut, ställer vi tillbaka möblerna i garaget, förrådet eller var vi nu förvarar dem, och ställer likaså också tillbaka klockan.

Återställer… ja, okej då… normaltiden.

En trevlig helg på er och för er som tar höstlov nästa vecka, trevlig ledighet dessutom.