Bertil Torekull ser vänskapen som en ynnest

Vid tredje försöket är Bertil Torekull ledig för samtal. Han säger att han är ”relativt stressad”. Han har själv en artikel att skriva som ska lämnas inom en knapp timma. Artigt ber han om ursäkt.

– Jag är ledsen att det tog lite tid, jag skulle ju ringt Smålandsposten först, så klart, säger han.

Nåväl. Bertil Torekull hänvisar till de två böcker han skrivit om möbelikonen – Historien om Ikea och Att dansa med vargar. Som pionjär inom svensk affärsjournalistik och grundare av Dagens industri är han ännu verksam som debattör och författare och medveten om att alla vill ha unika uttalanden av honom en dag som denna.

Så sent som i mars förra året skrev han på sin blogg om Ingvar Kamprad som den siste brukspatronen. Bertil Torekull skulle tala över temat ”Därför älskar jag den där gamle möbelhandlaren” inför 250 Ikeatrotjänare i det som kallas Vuxenklubben på företaget.

”Han brukar vara i tid så när han nu dröjer tio minuter uppstår oro, vad har hänt, är han för trött, har ryggvärken slagit till eller yrseln … Men så dyker bilen upp, körd av Siv, hans tre söners absolut oumbärliga barnflicka, nu veteran som boende intill kollar upp att änklingen har det bra … Så kommer han, stödd under båda armarna, böjd, tunn, skägget grått, vi hälsar, han leds till en stol, orkar inte stå, får en mikrofon och börjar tala, det är andlöst tyst. Alla vet vad han tänker säga – han tackar dem för allt de gjort, evigt samma testamente: det är TILLSAMMANS som undret Ikea skapats …"

Bertil Torekull har många minnen av Ingvar Kamprad. Och när han nu minns vill han dela med sig av ett privat.

– Att få åka ut och fiska gös, eller vad det nu var för fisk vi fångade, på sjön utanför Bolsö. Fiska, fånga, rensa och tillaga tillsammans med Ingvar. Därtill ett glas brännvin och skåla för en underbar dag.

Vänskapen med Ingvar Kamprad ser Bertil Torekull som det stora äventyret.

– Att som affärsjournalist få följa en så demonisk företagare och entreprenör under svaga dagar och starka stunder – det är ett äventyr jag tackar för. Jag ser det som en ynnest.

De trotjänare i Vuxenklubben som lyssnat till Ingvar Kamprad den där dagen Bertil Torekull skriver om på sin blogg applåderar. ”… ty vilken osannolik resa har de inte deltagit i! Själv önskar han att han kunde ge dem alla en kram ty som han säger ‘kärlek, det är gratis’”.