Delphine de Vigan: Dagar utan hunger

Delphine de Vigan har på dryga decenniet etablerat sig som en av Frankrikes mest lästa författare. Två romaner finns redan på svenska, nu kommer en tredje, debuten som de Vigan skrev under pseudonymen Lou Delvig för att inte lämna ut den från verkligheten hämtade huvudpersonen, författaren själv.

Laure är 19 år, väger 36 kilo och har att välja mellan liv eller död. Mot omgivningens alla odds fattar hon det ångestmättade beslutet att lägga in sig för vård. Under tre månader får vi följa henne från de första mardrömslika scenerna, de tidiga framstegen och en avmönstring i dur. Dagar utan hunger är ingen roman som håller läsaren på nålar, snarare en skarp, relativt osentimental, helt och hållet genomskinlig bok där känslorna i sjukdomstillståndet – både de fysiskt och de socialt betingade – är huvudsaken.

Laures sämre borderlinehälft heter Lanor. Som döden skyr hon kalorier, förhärligar monoton motion och kicken att avstå föda. I lag med en svår bakgrund – självupptagen fader, missbrukande moder – gör hon allt för att Laure ska hålla fast vid sitt destruktiva leverne, som nådde klimax när en älskare slutligen dumpade henne. På den goda sidan inträder en manlig läkare som visar henne förtroende och som hon hemligen kärar ner sig i.

Dagar utan hunger framvisar inte bara anorexins graverande patologi utan också hur betydelsen av existentiella variabler spelar in. Om det är den förlorade kärleken som ytterst förpassar Laure till botten, är det en ny kärlek – eller i alla fall förnimmelsen av en förälskelse, känslan av att vara sedd – som tillåter henne att åter ta sig över ytan.

JON ASP