Brev till ledarsidan

Svenska pengar finansierade diktaturer

Brev till ledarsidan

När den svenska biståndspolitiken skärskådas i backspegeln är det många som har anledning att rodna av skam. Men att många av de iblandade istället fortsätter att hylla Sveriges agerande i det förflutna är lika märkligt som beklagligt.

Artikeln publicerades 7 juli 2014.

I samband med den politiska radikaliseringen i slutet av 1960-talet kom en ny generation socialdemokrater in i partiets toppskikt. Det var början till en period som vissa kallar ”det galna kvartsseklet” inom svensk politik. För med denna radikalisering följde en vurm för totalitära ideologier, förutsatt att de kunde betecknas som vänster. Sverige gav under denna tid finansiellt stöd till ett flertal diktaturer, och eftersom flera av dessa återfanns i Afrika så kom stödet att kallas bistånd.
En som var med under den aktuella tiden var Bengt Säve-Söderbergh. Som anställd på biståndsmyndigheten Sida och senare som statssekreterare på UD hade Säve-Söderbergh en central roll när det svenska biståndet formades på 1970- och 1980-talet, och det är ingen överdrift att beskriva honom som en nestor inom svenskt bistånd. I den nyutkomna boken ”Vår seger var också er” med undertiteln Sverige och befrielsekampen i södra Afrika (Bokförlaget Atlas) skriver Säve-Söderbergh initierat om svenskt bistånd i södra Afrika från 1960-talet och framåt, och om vad som drev och motiverade både honom och andra som var involverade.
Men den som hoppas på ett stort mått av självrannsakan blir snart besviken. I boken är det långt mellan självkritiken, medan hyllningarna till det svenska biståndet i Afrika är desto fler. Nu handlar boken visserligen till stor del om Sydafrika och den svenska regeringens mycket motiverade motstånd mot apartheid. Men det är när Säve-Söderbergh skriver om länder som Zimbabwe och Mocambique som det blir problematiskt.
Som när Säve-Söderbergh berättar om hur Zimbabwes president Robert Mugabe, som ända sedan makttillträdet 1980 kunde räka hem stora summor i bistånd från Sverige, massakrerade tusentals civila tillhörande en folkgrupp som var ett potentiellt hot mot Mugabes oinskränkta makt.
”?som tyvärr inte gavs tillräcklig uppmärksamhet i omvärlden”, skriver Säve-Söderberg om massmorden som kostade minst 20 000 människor livet. Som läsare tar man sig för pannan.

Om inte omvärlden brydde sig så kunde Sverige mycket väl ha gjort det. Den svenska regeringen och biståndsmyndigheten Sida visste mycket väl vad som pågick, men enligt ett aktivt beslut fortsatte det finansiella stödet till Mugabes diktatur. Mellan 1982 och 1987, då Mugabes utrensningar pågick som värst, uppgick det svenska biståndet till Zimbabwe till totalt omkring en och en halv miljard kronor, räknat i dagens penningvärde. Det mesta av stödet gick direkt in i landets statsapparat. Massmord var inte tillräckligt skäl för att avbryta biståndet.
Sveriges stöd till Mugabes diktatur var inte ett olycksfall i arbetet. Det var ett led i en aktiv politik som många av de inblandade, Säve-Söderbergh inkluderad, ännu inte vill ta avstånd från. Det finns ytterligare exempel i boken där Säve-Söderbergh inte drar slutsatsen att bistånd ibland kan vara väldigt fel. Mocambique, en marxist-leninistisk diktatur, belönades med svenskt bistånd när befolkningen förtrycktes och ekonomin vansköttes.
Säve-Söderberg skriver om hur Nelson Mandela vid ett besök i Stockholm 1992 tackade Sverige för stödet till ANC. Säve-Söderbergh undrar om inte dåvarande statsministern Carl Bildt rodnade – ”åtminstone lite grann”. Detta eftersom moderaterna inte hade sett sanktioner mot Sydafrika som det bästa sättet att bekämpa apartheid. Men en lika motiverad fråga är varför inte Bengt Säve-Söderbergh rodnar – åtminstone lite grann?

Pär Krause, ekonom och frilandsskribent