Finkultur (eller inte ett enda ord om trädgård)

I helgen ägnade jag mig åt kultur, hemmakultur. Läste och såg filmer.

I dvd:n gick Hard Candy, Trust the man och Happy feet. Tja, där försvann finkulturen. Happy feet var gräsligt platt och tom och innehållslös och jag stängde av långt innan den var slut.

Det var en av de filmerna som får mig att undra över hela systemet. Filmbranschen, den amerikanska i det här fallet, är stor. Stor. Mycket pengar, många personer inblandade. Hur kan så många så dåliga idéer bli verklighet? Dagens mysterium. Och dagens varning, Happy feet får tre giftdöda minuspingviner i betyg.

Hard Candy däremot bra, amerikansk kammardrama med ombytta roller. Fjortonåriga tjejen har all makt över 30-åriga mannen. Misshandel. Men vem är egentligen skyldig och till vad. Oväntad tvist på slutet. Sevärd.

Trust the man: bra skådisar i ointressant film. Relationskomedidrama på manhattan med Julianne Moore och Maggie Gyllenhaal, men nej. Trots dessa coola quinnor - tråkig.

Läsningen då.

Martina Lowdens Allt. Prisad hit och dit och det förstår jag, för Allt sticker ut och sticker ut bra. Uppräkningar, dikter, redogörelser, reflektioner. Allt korthugget i dagboksform. Mängder av referenser till författare, ismer, annat. Jag grepper hälften. Unga Martina i boken är lärd, lillgammal samtidigt väldigt mycket student och fortfarande en hel del tonåring.

En egen värld jag ser fram emot att försvinna i ett par hundra sidor till. Och de snygga guldfärgade bladkanterna - mmm. Passar fint med huvudpersonens kärlek till ting. Ingenting finns där av en slump.

Och vad underbart det är med lust till allvar.