Film

Prometheus

Film Artikeln publicerades

Sommarens första storfilm är här. Den första Alienfilmen från 1979 är för många en av science fiction-genrens absoluta höjdpunkter, i sällskap med Kubricks 2001: Ett Rymdäventyr och förstås Blade Runner, som Ridley Scott spelade in i ett par år efter Alien. När nu Scott bestämt sig för att göra en prequel till sin första film är det förstås förväntan bland världens sf-fans.

I rymden kan ingen höra dig skrika, fick vi ju lära oss i första filmen. Men kanske någon kan just det? När forskningsskeppet Prometheus når sin avlägsna destination finner man ett solsystem som är mycket likt vårt eget, med förutsättningar för liv som närmast är identiska. Kan det vara härifrån mänskligheten stammar, kan detta vara lösningen på var och hur mänskligt liv uppstod? Det tror i alla fall Weyland Industries ledare (Guy Pearce) och dennes dotter Meredith Vickers (Charlize Theron) som bekostar expeditionen med mindre altruistiska motiv än resten av besättningen, bland andra arkeologerna Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes sambo Charlie Hollaway (Logan Marshall-Greene). Med på skeppet är också David (en lysande Michael Fassbender), en android i Weylands tjänst.

Noomi Rapace spelar huvudrollen och hon gör det bra. Ridley Scott slussar in henne stegvis i filmen, avslutande halvtimmen vilar kameran över hennes uttrycksfulla ansikte nästan konstant. Rapace har förmågan att gestalta alla former av känslor och få skulle klara den långa dialogen med en lemlästad robot som hon. Och så gör hon en av filmhistoriens läskigaste medicinska scener med bravur. Ja, precis som i Alien är det mycket grönt slem som placeras i åskådarens knä, nu ännu tydligare med 3D-versionen.

Ridley Scott kastar alla vetenskapliga rön i papperskorgen när han skapar en ny mytologi och han diskuterar också eviga frågor om vetenskapens roll gentemot trons. Men ändå. Scotts försök till existentiella frågeställningar blir som bäst just bara försök. Inget riktigt djup infinner sig, många av karaktärerna blir bara ytligt belysta. Scenografin som var så fulländat ofulländad i Alien blir lite för polerat perfekt här. Istället får man gotta sig åt storslagna visuella effekter, en hel del aliengodis i form av läskiga slemmiga livsformer och en räcka täta, om än något mindre klaustrofobiska, scener. Och så får den som sett första filmen några svar på sina frågor. Och visst blir det en fortsättning, var så säkra.

Jonas Henningsson