Kocken Niclas Frisk

Niclas Frisk är en anonym kändis i Sverige. Låtskrivaren, producenten, musikern och sångaren som jobbat med det folkkäraste vi har: Jerry Williams och Carola. Men också med det ickefolkliga Popsicle några år efter att de önskat livet ur Arvingarna på grammisgalan. Niclas Frisk är mannen som rör sig från indie till mainstream utan problem och som själv bara vill vara i bra musik, hela tiden.

Det senaste dryga året har han bland annat jobbat med Nina Perssons A Camp, där han numera är fast medlem, och stått på scen med sitt första stora band, Perssons Pack, som gjort comeback med plattan Öster om Heden.

Och flyttat hem från New York. Till, i alla fall nu i höst, en ganska obokad vardag.

– Min definition av lyx är en ren filofax och ändå inte ha tomt på kontot. Större än så behöver jag inte bli.

Men de låtar han skrivit i New York och längtan efter att ändå möta en publik igen ledde fram till bokningar i alla fall: Niclas Frisks första egentliga soloprojekt. Han kallar det Niclas Frisks Chinatown. Vad det är vet han inte riktigt själv, hävdar han.

– Jag sätter ihop en grej och sedan gör jag vad som faller mig in. Det kan vara allt från mina gamla låtar till andras låtar till helt nyskrivna.

Varför kallar du det Chinatown?

– Jag bodde i närheten av Chinatown nu när jag bodde i New York och jobbade med A Camp. Jag tycker att det fanns något fridfullt med Chinatown, som att gå till kyrkan för att få kontemplation. Det fyllde samma funktion. Ibland längtar man efter ett annat pH-värde, bort från alla soliga leenden, till en plats där allt är obegripligt. Det blir som en frizon. Där kan man göra lite som man vill.

Vi talas vid på telefon några dagar innan Niclas Frisks Chinatown ska göra sin första spelning. Dalarnas tidning skrev så här om den andra, i Smedjebacken: "som Mark Knopfler besatt av djävulen" och "en kväll med magi i luften". Växjös Kafé de luxe föräras den tredje av fyra spelningar. Men det verkar på Niclas Frisk som att det inte bara är en tillfällig satsning utan början på något nytt:

– Det var mest ett namn på en show, men det blev nog lite mer. Jag spelar ganska mycket nyskrivet material.

Du kommer att ha hemliga gästartister?

– Ja, tanken är att jag ska flyga in det som passar menyn för dagen. Att jag ska kunna leverera det mest exklusiva och mest spännande för säsongen, som en kock.

Jag såg Atomic Swings återförening på just Kafé de luxe för några år sedan. Det lät mycket mer organiskt och dynamiskt än jag mindes det. Påminner det om hur din musik låter nu?

– Ja, det är mer dynamiskt än mycket av det tidiga jag gjorde. Jag målar med andra penslar. Pop har en snabbare metabolism, det här brinner långsammare. Det är nog som om man tar Atomic Swings ramar och förlänger dem utåt.

Vi pratar om hur det är att slå igenom med ett band och få en stämpel. Atomic Swing blev det glada svängbandet med den oemotståndliga Stone me into the groove. Att Niclas Frisk hade andra strängar på lyran fick man sedan ta in efter hand. Producent, låtskrivare, bandstartare. Och så nu detta, något alldeles eget utan större krav.

– Jag har fyllt mitt eget ego. Jag har spetsat tigern, fått min prisbuckla. Nu vill jag bara befinna mig i bra musik varje kväll. Vem som har skrivit den spelar mindre roll. Musik handlar om smärtlindring. Sedan är det skillnad på att vara 23 och 40, det är ett annat recept på smärtlindringen när man är 40.

Och vilket är det?

– Haha, egentligen är det väl mest så att när man var ung hade man inte behövt någon smärtlindring. Man bara trodde det.

För Niclas Frisk var året i New York avgörande. Han beskriver det i drömska termer. Att han var en sorts Forrest Gump-figur som mötte alla viktiga vid alla viktiga tillfällen utan att själv riktigt begripa det.

– Jag har lekt charader med Sean Lennon och sett min första månförmörkelse med Brooke Shields. Fråga mig inte hur det gick till, men så var det.

Du har förstås fått frågan många gånger, men du har ju valt att arbeta med så många olika artister. Känner du inte skillnad mellan indie och folkligt?

– Jag har problem med gränser. Jag förstår att det finns ett regelverk, men det är ointressant. Ju längre ut i kanten, desto mer spännande. Kommer det någon från musikalvärlden blir det en spännande utmaning. Jag vet inte om jag skulle kunna producera ett rockband, vad jag skulle kunna tillföra.

Finns det någon speciell artist du skulle vilja jobba med?

– Oftast är de döda... Men det fanns en, Willy DeVille från Mink DeVille. Jag och Andreas Mattsson hade skrivit Stockholm i natt till Peter Jöback. Så sa Peter Jöbacks manager att han blivit kontaktad av Mink DeVille som ville skriva en engelsk text till den med East Village-perspektiv. Det var helt overkligt. Men så gick han och dog. Det var en bitterljuv historia. Duger min musik åt Willy DeVille, då duger den.

Varför tror du att han ville skriva en text just till den låten?

– Vi gillar nog samma sorts överdos av romantiska saker.