Tankeväckande på konsthallen

Bloggosfärens självförhärligande attityd, sociala mediers bekräftelsefunktion och andra samtida fenomen pekar åt det hållet, och det gör också Hanna Ljungh och Ulrika Sparre med utställningen We are still lost between the abyss within us and the boundless horizons outside us.

Det finns en sorts vita ljusboxar som kantar många vägar i USA. De försvinner nästan i den månghövdade skyltfloran, men sticker ändå ut med sina skarpa bibelcitat. Ofta ganska uppfordrande sådana dessutom. I utställningen kommer dessa upplysta budskap till heders, både i fysisk form och avbildade. Men inte riktigt med samma ordalydelse eller innebörd.

Ett av utställningens fotografier föreställer en svart tjärn, med en fond av mörkaste skog och mossbelupna klippblock. Riktigt Bauerskt med andra ord. Men i stället för det bleka blickfånget Tuvstarr så sitter i vattenbrynet just en sådan bibelskylt, med texten Don’t fear tomorrow I am already there. Budskapet, som åtminstone antyder en gudomlig avsändare, får här representera människan i stället. Människan som sin egen gud. Perspektivet blir både tankeväckande och komiskt, särskilt med den känsla av hybris som infinner sig. Som kronans skapelse går det att komma undan med en hel del. Eller?

Placeringen av dessa skyltar i svensk vildmark förstärker bilden av människan som ett fenomen som står över naturen och dess lagar. Känslan av att vilja tämja och domesticera syns inte minst i verket Orchestration, där en miniatyrtall slits än åt ena hållet och än åt det andra. Medan repen böjer trädet spelar speldosor sina spröda melodier. Men övertaget är inte självklart, vilket blir tydligt i videoverket How to civilize a waterfall. I det sammanhanget ter sig de mänskliga resurserna rätt futtiga i förhållande till vattenmassornas obändiga kraft.

Urkraften i Åsa Nyhléns och Jan Carleklevs utställning är inte heller att ta miste på. Den pågår parallellt i konsthallens bakficka, och bygger på ljudsatta projektioner. De massiva stenkumlen är stilla, men kraftfulla, och med den varierade ljudmattan skapas en mycket suggestiv stämning. Härligt!

Hanna Ljungs och Ulrika Sparres utställning är en mörk samtidskommentar med många undertoner. Samtidigt är den väldigt lätt att ta till sig med sin svarta humor och sina ironiska kommentarer. Den är vacker i sin svärta och väcker många spännande tankar om vad allt och alla kretsar runt. Egentligen.