Kultur & Nöje

David Wiberg: Dagboksanteckningar från ett källarhål

Kultur & Nöje
Foto:

163 dagar. 117 kvar. 72, också det en evighet. Nedräkningen till Peace & Love-festivalen i Borlänge ringer konstant i Linneas huvud. Det är då allt ska hända.

Artikeln publicerades 17 januari 2013.

Linnea är sexton år och smått besatt av A, det vill säga Antony som egentligen heter Per Jonsson och gillar Anthony and the Johnsons. På grund av denna ljuvliga människa hänger hon hårt bland krukorna på Plantagen där han jobbar extra.
I övrigt listar hon bevis på livets meningslöshet och lämnar in svenskauppgifter i Strindbergs anda till den okonventionelle unge vikarien. Hon har också fullt upp med sin familj: Brorsan med de ständiga utbrotten, pappan med stumpen och mamman som tycker en himla massa. Och så det här med bästisen Janine, som tycker att de ska äta vid separata bord i matsalen vissa dagar i veckan för att förbli individer och inte växa ihop.
Dagboksanteckningar från ett källarhål är David Wibergs debutroman. Boken bygger på hans hyllade föreställningar Svart Tulpan (2007) och Dagboksanteckningar från ett källarhål (2011), där han själv gestaltar Linnea. Wiberg, som är en av grundarna till humorkollektivet Varanteatern, tecknar den hyperkänsliga och rått reflekterande tonåringen med lika mycket humor som trovärdighet. Och med högt tempo.
Invecklade resonemang, tolkningar av iakttagelser och (flykt)planer rusar över sidorna. Pulsen är härligt medryckande från början till slut, ändå blir textstormen bitvis jämntjock och mastig att hantera. Som livet självt. Allt lättas dock upp av stämningssättande foton, perspektivvridande seriestrippar och inscannade skoluppgifter. Likaså vrider Linneas listor och nedplitade tjuvlyssnande upp temperaturen i den vidöppna dagboken.
Dagboksanteckningar från ett källarhål är en engagerande skildring av alltifrån vänskap och kärlek till självförakt och drömmar. Att läsa den är som att göra en hudlös resa rakt in i tonåringens universum. Den lyssnar väl av samtiden och klampar rakt in på pinsamhetens marker, samtidigt som den är fylld med avväpnande svart humor och igenkänning.


JONNA FRIES