”Den här branschen har många galna människor”

Den nya boken handlar om en tjej i 20-årsåldern som flyttar till en större stad för att ta sig in i kulturvärlden i staden. Hon börjar som praktikant på ett bokförlag och kämpar för att ta sig uppåt. Hon beskriver boken som humoristisk och som en satir på kulturbranschen.

– Jag vill visa hur knäppt och galet det kan vara i den branschen, vilka lustiga typer som finns där och hur människor utnyttjas.

Hon pratar mycket om det gratisarbete som sker i kulturvärlden.

-Om man vill jobba med kultur måste man ha erfarenhet, ingen vill anställa en annars. Så gratisjobbandet blir en sak att skriva på CV:t.

Hon säger att detta innebär att man blir utnyttjad och att när man är färdig med sin praktik står där alltid nya männi-skor och väntar.

-?Så är det inte i andra branscher. Och det här är ingenting man pratar om. Kulturvärlden bygger på gratisarbetarna, men de nämns aldrig.

-Jag tyckte att det inte lyfts upp i media eller skrivs om det så mycket. Det här är en ung persons skildring av det, men samtidigt en beskrivning av inträdet i vuxenvärlden.

Ester har själv varit både praktikant och volontär, det var där idén till boken föddes.

-?Jag har använt en del grejer jag själv varit med om, men mycket har skruvats till, det är mycket surrealism i boken. Ett exempel är när jag var praktikant fick vi alltid baguetter till fikat på måndagar. Det är ovanligt att man får något gratis när man jobbar med kultur. Så det pratades om de där baguetterna hela veckan. Om hur goda de var.

I boken förvandlas dock medarbetarna till vargar varje gång baguetter och fika förs på tal.

Boken riktar sig både till unga och vuxna, men Ester hoppas att många i kulturvärlden läser den. Även om vissa delar av boken bygger på egna erfarenheter är den inte självupplevd och på så vis skiljer den sig från hennes förra bok, Antiloper.

-Huvudpersonen ligger långt ifrån mig själv och det var en utmaning att skriva om henne. Antiloper var dessutom mer sorglig och melankolisk, medan jag hoppas att man skrattar åt den här och kanske sätter skrattet i halsen ibland.

Till boken har hon inspirerats av bland annat Twin Peaks och Roy Anderssons filmer.

-Den här branschen har många galna människor och den är bisarr på många sätt, eller det är ju hela kontorsvärlden egentligen, så det kändes inte rätt att skriva boken i en melankolisk ton. Så jag ville hitta humorn när saker bara sker i förbifarten utan att förklaras, som i Roy Anderssons filmer. Lite så är det när man jobbar på kontor, det är mycket under ytan som man aldrig talar om.

Ester Roxberg inspireras mycket av film, men även av lyrik.

-Jag läser mycket lyrik, för jag tycker att det hjälper mig i mitt språk. Det blir inte lika banalt när man kontinuerligt läser lyrik. Men när jag skriver läser jag nästan inte alls.

Numer behöver inte Ester ägna sig åt gratisarbete, eller annat arbete utöver skrivandet för den delen heller.

-Jag har fått stipendier, så att jag kan ägna mig åt bara mitt skrivande. Det har jag gjort i ett år nu och det fortsätter jag med så länge det går.

Trots att Fågelhuset inte kommit ut i butikerna än har hon redan börjat på nästa bok.

-Den kommer att likna Antiloper mer än Fågelhuset gör. Det är en självupplevd bok och det är en liknande ton i den. Det är allt jag kan säga.